Nöjesnytt Växjö 1
doom country, indeed På papperet låter det ganska
absurt: Sveriges alternativcountrykung Christian Kjellvander slår ihop sig med den nya svenska jazzens mest hyllade band Tonbruket. På skiva är det förvisso bitvis också ganska absurt, men in a good way. Med en syntes av sina respektive starka sidor skapar man en sorts noir/jazz-americana som i sin helhet är större än beståndsdelarna. Albumtiteln Doom Country är därför också således passande. Drömlikt, suggestivt och särdeles fängslande i sin improviserade, men bitvis också traditionella skönhet. Ett av årets bästa svenska album för den som vill ha lite att bita i. Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. FOTO: DAVIC MCMURRY nu blommar kaktusen Bröderna Page Burkum och Jack Torrey, eller The Cactus Blosssoms, från Minneapolis verkar i en anrik, men numera alldeles för sällsynt tradition där två (eller flera) syskon låter blodsbanden ta sig uttryck i himmelsk stämsång. I samma anda som Everly Brothers, The Louvin Brothers eller varför inte First Aid Kit, för att ta ett mer samtida exempel, är bröderna synnerligen konsekventa med sina harmonier. Det är tidlöst vackert, där sången och de akustiska gitarrerna står i centrum, men där låtarna också får ta sina egna vägar. Senaste albumet Easy Way kom 2019 och det är definitivt värt att leta upp. en vacker vän på svenska magisk träskhund Swamp Dogg började sin karriär 1954, vid 12 års ålder, under namnet Little Jerry Williams, men sedan 1970 är han mer känd som Swamp Dogg. Han har fuskat inom allt från disco och soul till country och fått en ganska hängiven skara fans, som ser honom som den ultimata kultartisten. I år, 78 år gammal, ger han ut albumet Sorry You Couldn’t Make It, där han återvänder till countrymusiken på ett superbt sätt. Han sjunger duett med både Justin Vernon (Bon Iver) och Jenny Lewis (Rilo Kiley), men allra bäst blir det när han och fyra år yngre John Prine blickar tillbaka på sina liv i Memories. Då uppstår ren och skär countrymagi. Pelle Ekerstam kommer från Värnamo, men har haft Stockholm som bas sedan många år tillbaka. Han började sin musikaliska bana i utmärkta alternativcountrybandet Yukon A.K, men det var under namnet A Beautiful Friend som han gjorde sitt första riktiga avtryck, med fyra utmärkta album. Nu har han tagit steget att för första gången sjunga på svenska och med de båda singlarna Det Som Hände Mig Var Du (en duett med Lisa Miskovsky) och nu senast Kom Vi Går sällar han sig till storheter som Tomas Andersson Wij och Peter Le Marc – och då menar jag att det bokstavligt talat är på samma musikaliska nivå. bra, bättre, benee Kidsen har haft koll på henne länge, men för mig är nyzeeländska Benee en ny upptäckt. Många skulle säkert kalla det för ”ungdomsmusik”, men jag ser också något väldigt traditionellt i denne begåvade 20-årings låtskrivande, en tradition som bär på lika mycket Crowded House som Lorde. Kanske är det en sorts Oceanien-känsla för melodier, kanske är det ett sorts lågmält vemod som passar oss svenskar så bra – eller så är det kanske helt enkelt bara jävligt bra låtar. magnifika berättelser om amerika J.S Ondara må vara född i Kenya och han må ha vunnit sitt green card i lotteriet 2013, men han låter ändå som om han vore född och uppväxen i den amerikanska Södern. Hans debutalbum Tales of America berättar historien om hur en invandrares liv gestaltar sig på den amerikanska kontinenten och Ondara gör det med en helt egen röst, även om den musikaliska inramningen naturligtvis känns igen. Efter att jag insett att Tales of America var ett av förra årets album upptäckte jag också att det producerats av en av mina gamla favoriter Mike Viola från Candy Butchers, vilket naturligtvis inte gjorde saken sämre. bitterljuv souldiva Brittiska Lianne La Havas knäckte mig fullständigt med sin spelning på Way Out West för några år sedan och när jag köpte albumet Blood kort därefter förstärktes bara intrycket. Nu är hon tillbaka med singeln Bittersweet, där hon fortsätter med sin egensinniga blandning av jazz, folk och R’N’B, med hippieaktiga förtecken. Ibland framstår hon som en Sade för 2020-talet, ibland som en tvättäkta souldiva i klass med Alicia Keys. Men allra mest låter hon bara som Lianne La Havas.