Kollega 1
När Susanne Namaani pratar är det med stor inleve
lse. Hon brukar hålla föreläsningar runt om i Sverige en eller två gånger i veckan. lite svårare, säga att även kvinnor är utövare, men det blev lite för svårt för herr Reinfeldt. Eller svårt och svårt. Som politiker ska han säga de där fina, snygga sakerna och det gjorde han. Den djupa kunskapen fanns inte, han var inte beredd men jag tror att han snart är beredd. Hon älskar att prata, att framföra sina åsikter och att påverka. Vi backar några dagar, till en lördag i Södertälje, och hör hur en kurs i kvalitetssäkring kan låta. Susanne Namaani slänger upp en blankett på overheadapparaten och ler mot fyrtio kvinnor från olika kvinnojourer. ”Det här är skitkul”, säger hon. Hon pratar, blir avbruten, lyssnar, berömmer, gestikulerar, skrattar och snart har jag flutit i väg på en våg av entusiasm och sitter och fyller i en massa blanketter. Efter en gruppövning vill sorlet inte upphöra. Då kommer pondusrösten: ”det där får ni prata om på fikat”. Förutom chefsjobbet har Susanne Namaani en eller två föreläsningar i veckan någonstans i landet och så kan någon ringa nio på kvällen och be om hennes hjälp. Hon har ”himla svårt” att säga nej. Hennes man, som skickar med henne matlådor till jobbet och ser till att hon äter, brukar påminna henne om att de behöver se henne hemma också. − Han tar ledigt när jag är sjuk. Förstod du det där? Det låter inte bra, eller hur? Jag undrar om Fredrik Reinfeldts fru, innan de skilde sig, skulle ha sagt ”jag tycker att min mans frågor är så viktiga att jag gör avkall på en del av mitt liv.” Nej, så får man inte säga som kvinna. Men när en man gör det är det himla ballt. Men det är inte bra. Lilla Susanne ville bli ambassadör. Hon drömde om att resa, prata flera språk och vara en brygga mellan olika kulturer. I sin fantasi var hon i Mellanöstern, i värmen, i det annorlunda. − När jag blev äldre fattade jag att det handlade om diplomati och det är jag så jäkla dålig på. Jag kan inte hålla tyst och spela med eller dra i olika trådar för att komma dit jag vill. Jag alldeles för rak och ärlig för det. Hon var en sökare och letade efter meningen med livet när hon efter studier på socialhögskolan träffade sin man. Han kommer från Syrien och är praktiserande muslim. − Jag drogs till honom bland annat för att han hade svar på alla mina frågor. Han är en person med väldigt bra värderingar. Knappt ett år efter deras första möte konverterade Susanne Namaani till islam. Några år senare satte hon på sig sjalen och blev plötsligt 32 KOLLEGA 4-12 Leder nästan aldrig till åtal Eftersom det inte finns någon brottsrubricering för hedersrelaterat våld syns brotten inte i statistiken. Emma Ekström på Brottsförebyggande rådet uppskattar att 300 polisanmälningar gjordes under 2009. Hon har gått igenom 117 polisutredningar och av dessa ledde 16 till åtal eller straffföreläggande. – Kunskapen och erfarenheten inom polisen varierar mycket. Det finns mycket kunskap om hur man ska utreda hedersrelaterad brottslighet men den behöver förbättras och spridas ut i organisationen, säger Emma Ekström till SVT. behandlad som en person som inte förstod svenska. Hennes husläkare lade sig till med en långsam artikulation. Jag kan svenska, sa Susanne men läkaren fortsatte att tala lååångsamt. − Jag hör andra kvinnor med sjal som utsätts för rasism och blir påhoppade ute på stan men jag märker inte så mycket av det. I dag är sjalen också en del av min feministiska kamp. Att vara feminist och muslim är två viktiga saker i mig, säger hon och pressar handflatan mot sitt hjärta. Tillsammans med sin man och deras tre barn (de har sex barn nu) bodde Susanne Namaani fem år i Latakia, en hamnstad i Syrien. Där fick hon uppleva både de positiva och de negativa sidorna av ett system där gruppen måste hålla ihop för sin överlevnad. Under en period på flera månader låg hennes man förlamad på sjukhus efter en trafikolycka. Då tog grannfruarna hand om deras barn och lagade mat så att hon hade möjlighet att besöka sin man. De fick också checkar från släktingar och grannar när inkomsten från hans arbete upphörde. Men Susanne Namaani anammade också grannfruarnas sätt att tänka. De tyckte till exempel att det inte var fint för en kvinna att köra bil och att det var mannens ansvar att ta barnen till läkaren. − Jag satt där och drack kaffe med dem och sedan tog jag en match med honom på kvällarna när han kom hem från jobbet. Jag sa att han inte var någon riktig man, för han gjorde inte det och inte det. Min man som var mer feminist i tänket än jag sa: ”Vänta nu, jag gifte mig med en svensk tjej. Vart har hon tagit vägen?” Susanne Namaani lutar sig fram mot mig. − Vet du vad det handlade om? Det handlade om heder. Grannfruarna ansåg att det var ohedersamt för en man att låta sin fru åka till läkaren med sina barn och då började jag också tycka det. Förstår du hur lätt det är att hamna i de där spåren?