Kollega 1
Kajsa Johansson är civilingenjören som blev bistå
ndschef – efter sex år i Moçambique och byggsvängen i Hjo. D et är varken speciellt välbetalt eller glamouröst men ses numera som ett drömjobb, inte minst bland unga. Kombinationen av att vistas på spännande platser i världen och samtidigt uträtta något meningsfullt och hjälpa människor till ett bättre liv har gjort biståndsarbete hett eftertraktat. För Kajsa Johansson, som arbetat med biståndsprojekt i Moçambique i nästan sex år, var det slumpen och ett tidigt engagemang för rättvisefrågor som ledde dit. Egentligen är Kajsa Johansson civilingenjör med inriktning på väg och vatten, men har också en examen i utveckling och internationellt samarbete. En titt på hennes cv indikerar minst sagt tvära kast: efter avslutade studier undervisade hon i utvecklingsstudier vid Växjö universitet. Därefter blev det två år som arbetsledare på byggen i hemstaden Hjo följt av en praktikplats på ett Sida-fi nansierat brobygge i Moçambique. Det ledde till en volontärtjänst som aidsrådgivare och folkhälsohandläggare i samma land. – Jag har inte behövt söka jobben, de har dykt upp och jag har haft en förmåga att våga ta chansen när den kommit. Redan som ung var jag engagerad i rättvise- och demokratifrågor och antirasism och visste väldigt tidigt att jag ville jobba med sådana frågor, antingen i Sverige eller utomlands. Men det räcker inte med engagemang för att jobba med bistånd, det fi nns mycket engagemang hos befolkningen på plats, det viktiga är att bottna i relevanta kunskaper. Många ser biståndsarbete som ett sätt att göra internationell karriär, men det är inte då det blir som bäst, säger Kajsa Johansson. De senaste fyra åren har hon tillbringat i Lichinga, en liten stad i Niassaprovinsen i norra delen av Moçambique. Som ansvarig för Kooperation utan gränsers projekt inom jordbruk och demokratisering har Kajsas problemlösande läggning och starka rättviseengagemang kommit väl till pass. – Det var en fantastisk upplevelse. Jag lärde mig mer under åren i Moçambique än under hela min skoltid och kommer aldrig att ha ett lika roligt och intressant jobb. Samtidigt var det jobbigt för man var aldrig ledig. Arbete och fritid fl yter ihop och det sociala ansvaret är långtgående och gäller till exempel även personalens barn och fruar, säger hon. Att läsa till civilingenjör var ett sätt att försäkra sig om ett arbete efter studierna. Med facit i hand känner hon att just det valet inte var det mest optimala för själva biståndsarbetet. 38 KOLLEGA 4-12 – Jag har ingen nytta av betongkonstruktioner här, att vara agronom eller ekonom hade varit betydligt bättre. Å andra sidan är min examen i utveckling och internationellt samarbete helt optimal. Ingenjörsyrket är tillfredsställande konkret, man gör en plan och så blir det så. Biståndsarbetet är precis tvärtom. Sedan årsskiftet är Kajsa Johansson tillbaka i Sverige. Som biståndschef på Kooperation utan gränsers moderna huvudkontor på Kungsholmen i Stockholm. Kontrasten mot arbetsvillkoren i Lichinga kan knappast vara större även om hon arbetar med samma frågor. – Jag har kvar det gamla jobbet i en annan skepnad, men arbetar mer övergripande. Det känns viktigt att hålla kvar vid erfarenheterna från fältet och se hur jag kan använda det jag lärt migt. Jag har aldrig haft några chefsambitioner, men har alltid tyckt om att se till att det blir saker gjorda och ha tydliga mål – det är nog ingenjören i mig. – Omställningen att fl ytta tillbaka till Sverige var faktiskt större än fl ytten till Afrika, nu ska allt vara som vanligt, men det var länge sedan detta var vardag för mig, säger hon. Nyligen var Kajsa i New York och talade på en konferens anordnad av FN:s kvinnokommission. Jobbet som biståndschef innebär en del resande för att hålla sig à jour med organisationens projekt runt om i världen men jämfört med tiden i Lichinga kommer det att bli mer pappersexercis med rapporter, policyer och utvecklingsstrategier. Ett av hennes mål är att stärka organisationens röst i samhällsdebatten. Det vimlar inte direkt av tjänster som biståndsarbetare. Bästa vägen att komma ut på fältet är enligt Kajsa Johansson att studera internationella relationer eller utveckling. En yrkesutbildning som exempelvis ekonom eller agronom är också bra att ha som en grund eftersom man då får andra ingångar. – Föreningsengagemang är meriterande, det hjälper både att få jobbet och i jobbet. Jag rekommenderar också biståndsorganisationernas praktikprogram, men man måste vara beredd att ta några hundår och ha lite sparade pengar. Åren i Moçambique har gett henne vänner för livet och hon är övertygad om att hon en dag kommer att fl ytta tillbaka. Kanske för att forska. – Jag var aldrig rädd och råkade aldrig ut för något i Moçambique, det är en otrevligare upplevelse att åka tunnelbana i Stockholm. Det mest dramatiska var att jag blev biten av en spindel och blev sängliggande, säger hon. OLA RENNSTAM SÅ KOM JAG HIT: BISTÅNDSCHEF NAMN: Kajsa Johansson. ÅLDER: 33 år. YRKE: Biståndschef på Kooperation utan gränser. BOR: Hus i Hjo, övernattnings lägenhet i Stockholm. TIDIGARE ARBETEN: Snickare, fastighetsskötare, montör på Volvo, beräkningsingenjör, trädgårdsmästare, byggledare, adjunkt på Växjö universitet, aidsrådgivare, folkhälsohandläggare, platschef och landrepresentant för Kooperation utan gränser i Moçambique. UTBILDNING: Civilingenjör på Chalmers, utvecklingsstudier vid Göteborgs universitet. Bilder ur det privata fotoalbumet. kollega.se Ett fyrtiotal av Unionens alla yrken presenteras på www.kollega.se MARC FEMINIA