019 1
Hur har du lyckats styra bort från dina föräldrar
s destruktivitet? – Räddningen var att jag flyttade till mina farföräldrar i Tunisien och fann min religion. Jag var tio år och hade inte förstått att min mamma hade ett missbruk, hon var en vanlig mamma. Min pappa, som jag alltid varit jättenära, övertalade mig att stanna i Tunisien och jag blev kvar där i fyra år. – Det vore haram om jag skulle vara arg och bitter på mina föräldrar och ta ut det destruktivt. Mina föräldrar visste inte bättre, de ville inte sina barn illa. Jag vet att de känner skuld och ångrar sig. – Jag är en väldigt förlåtande person. Jag går inte och grubblar över saker, som liten accepterade jag saker ganska snabbt, hade jag inte gått igenom det jag gått igenom hade jag inte varit den jag är idag. Du startade ett klädmärke när du var 16 år, varför blev det musik istället? – För att det är mer terapi. Jag har lättare att uttrycka vad jag tycker och känner genom musiken. Ord är jätteviktigt. Det är 80 procent av min musik. Jag vill verkligen att det jag säger ska betyda någonting. Inte bara för mig själv utan för allmänheten. Men kläder är inget jag lagt bakom mig, jag är på väg tillbaka till det också, det finns mycket konst i mig som jag kommer vilja uttrycka genom mode också. I mars 2019 debuterade Jelassi med singeln “Keff båt” och i november samma år kom ep:n “Port 43”, ett egensinnigt första smakprov från en ung artist som börjat bearbeta sina känslor och trauman. Jelassi presenterade ep:n med orden: ”Ni passerar första dörren i alla fall. Sen kommer hemdörren och sen dörren in till mitt rum. Köksdörren. Min själ har många rum. Vissa kommer vända i porten, det hör till för jag vet att min historia inte passar alla, men dom som vill följa mig längre än så kommer kunna hålla värmen med de här låtarna, tills jag är redo att släppa in er hemma”. Med sitt kommande debutalbum är hon redo att släppa lyssnaren över tröskeln. Där fortsätter Jelassi att gräva i sitt förflutna och de personliga svårigheter som fortfarande finns. Med en mamma som tagit överdoser, åkt in och ut till Beroendeakuten, har Jelassi både som barn och vuxen fått tillkalla polis och ambulans, bönat och bett socialtjänsten om hjälp, hört om och om igen från mamma att det inte ska hända igen. Just nu är mamma ren. Kanske ändå, hoppas Jelassi, är det nu det håller. Känner du att du blottar dig för mycket? – I början gick allt väldigt snabbt och då kunde jag känna det. Jag hade ingen tanke på att släppa musik. Så släpptes låtar, det blev mycket snack, jag gjorde intervjuer. Ibland sa min mamma att hon var ledsen över något jag sagt. Att prata ärligt om sin mamma är också tabu inom hiphop, man ska hedra sin mamma, och jag var rädd att folk skulle se det som att jag snackade skit om henne. Men nej, det känns inte fel. Jag tänker inte skämmas över min mamma. Och jag vet att det finns dom därute som behöver höra det. De ska veta att det går att bli något av dig, även om du har en förälder som knarkar eller vad det kan vara. – Det är också viktigt för egen del. Jag tänkte innan att jag inte kunde lägga mina problem på någon annan. Musiken är verkligen min terapi. Det är saker jag inte har klarat av att formulera för mig själv eller berätta för andra, ibland saker som jag har förträngt. När jag skriver händer det att jag gråter. När det väl väller över mig, då väller det över. Allt rinner ut. Om jag inte hade musiken hade jag nog varit tyst. Jag läste nyligen att Flens kommun gjort Kulturskolan gratis och barn med invandrarbakgrund har ökat från 20 till 40 procent. Hur ska man få barn från dagens underklass in i kulturen? – Det har mycket med ekonomi att göra men också med föräldrars inställning. Pappa är på mig än idag att utbilda mig och skaffa ett ”riktigt” jobb. Jag tror också att det har att göra med att många artister inte visar sig själva till hundra procent. Vi artister är normala människor, vi har också vardagliga problem, vissa artister har säkert inte ens råd med en bussbiljett. Sociala medier bygger upp en image och sedan försöker människor hålla sig till den. Folk ser bara det och tror att det bara är särskilda personer som kan lyckas, att det är värsta grejen och ouppnåeligt. Jelassi har på sig en gul hoodie med texten ”STS Jelassi”, samma som i videon till låten med samma namn. Det långa håret åtstramat i en tofs bakåt. Vi sitter på ett café, tidigt en morgon. Hon pratar mycket från första stund. Jag upplever ändå att hon har en stark integritet. Hennes texter och intervjuer må vara personliga och öppna, men framför mig tycks det sitta en privat person, som betraktar och begrundar, som nog inte släpper folk in på livet snabbt. Jag frågar på vilka sätt hon har utvecklats sedan starten. – Jag tar mig själv mer seriöst nu. När ”Port 43” kom stämplades jag direkt som en förebild. Det blev fett stressigt och svårt att ta in, jag var mitt inne i skiten. Jag hade inte tagit mig själv på så stort allvar, musiken drog i mig mer än vad jag drog i musiken. Jag har fortfarande inte fattat det helt men jag försöker tänka på att jag är en förebild och att det är ämnat att jag ska hålla på med musik. Om man är ämnad för något händer det, oavsett hur och när. Har du haft någon särskild tanke med albumet? – Vi började diskutera albumet förra sommaren. Namnet har vi haft länge, och en track-list på tio spår i luften. Det är mycket samtal jag haft med mig själv. Saker jag sett sedan jag var liten. Det blev en brytpunkt för mig när jag började få meddelanden från andra maskrosbarn som känt igen sig i min musik. Det fick mig att förstå att jag kan hjälpa andra, även om jag fortfarande går igenom saker och känner mig vilsen själv. Att kunna se på mig själv som en förebild är djupare för mig än hur media väljer att beskriva mig. Det handlar om att fortsätta våga vara mig själv även om jag känner mig osäker och trasig. Att fortsätta vara ärlig. – När vi går in i studion tänker vi inte på vad vi ska göra, vi experimenterar och letar nya ljud och vi målar dom med känslor. Vi kan sikta på att göra en låt som streamar mycket, men för mig är det viktigare att tio personer kan relatera än att jag får tio miljoner streams och ingen bryr sig om vad jag säger. Albumtiteln “Dom har bara gett mig ett namn” kommer från när Jelassi bodde i Tunisien. Hon brukade gå in i badrummet, kolla sig själv i spegeln och prata med sig själv. – Jag kom till en plats där jag sa: ”Okej, du heter Fatima, du är du, men när dom ropar på dig är Fatima bara ett namn, det är vad du fyller det namnet med som räknas.” Jag fick mig själv att acceptera saker och inse att i slutet av dagen kommer jag bara räknas för det jag har gjort, inte vad andra har gjort. Du har valt att använda dig enbart av Nisj som producent. Varför? – Först och främst är vi skitbra vänner. Fastän det är en stor åldersskillnad så är det ingen som förstår mig på samma sätt. Det är svårt som tjej i den här branschen, ofta kommer man in i en studio, det är bara män och de vill styra båten. ”Du är tjej som rappar så du ska vara lite mer kaxig som Cardi B”. Vi såg inte pengar från början heller. Det handlar om mentaliteten man går in i. Hade det handlat om pengar hade det låtit annorlunda. Det är ett plus i kanten om jag får betalt. Vi gick in i det för vi vet att vi kan göra en skillnad. 14