Golf - Den stora sporten 1
102 BÄSTA GOLFMINNET ETT BREV TILL EN VÄN Viktor
Setterberg Haga Östergata 1 Göteborg Käre Viktor, Hoppas Viktor har överseende med min familjära ton, men jag tar risken för jag vet att Viktor träffade både min pappa och farbror på Hovås. Min pappa var, precis som Viktor, en principfast traditionsbärare och jag misstänker att ni fann sympati för varandra. Pappa kom exempelvis aldrig över att de tog bort Stymie-regeln. Det skedde den första januari 1952, alltså sex år efter Viktors bortgång och därför slapp Viktor att irritera sig över det också. Min farbror hette Bruno och var medlem i Göteborg redan 1911, så även om han var yngre måste ni ha setts en hel del. Han var en muntrare sort än min pappa, som misstänkte spelet för att ligga i bakhåll varje gång han gick ut på banan. Bruno spelade bara för glädjens och umgängets skull. Han var den idealiske golfspelaren, som insåg att han inte kunde bli särskilt mycket bättre, men att han kunde få det allt roligare. Det var något han själv kunde se till. Kan det finnas en bättre förevändning? Viktor måste ha varit den bäste spelaren i Sverige, som aldrig vann Svenska Mästerskapen. Att förlora i finalen tre år i rad är ett slags rekord, som ingen vill bära. Men när jag betraktar ett foto av Viktor under en match på Arendal, tror jag mig veta vad som var bekymret. Jag har största respekt för Viktors roll som mentor och traditionsbärare för alla nya golfspelare i Sverige, men greppet tycker jag inte om. Det är för starkt. Knogarna på både vänster och höger hand pekar på tok för långt åt höger. Händerna är också för låga, kanske delvis beroende på klubbladets läge. Klubborna var mycket flackare år 1900 än idag och svingen blev därefter. Men samtidigt vill jag påpeka att Harry Vardon inte bara visat hur bra man spelar genom att hålla klubban i fingrarna, mer än i hela handflatan, utan också hur viktigt det är att sträcka på kroppen och svinga brantare. Vardon, sexfaldig mästare i British Open, introducerade den sving som alla försöker lära sig än idag, att inte svaja utan att rotera kroppen runt bålen. Det gör Annika Sörenstam. Hon är sannolikt världens bästa golfspelare och har en gång spelat en rond i tävling på 59 slag. Hon är ett geni med spikskor och hon är svensk. Då förstår du att dina ansträngningar att introducera spelet i Sverige inte varit förgäves. Annika har gång efter annan förvånat en hel idrottsvärld. Det är inte bara golfspelarna som känner henne. Så långt har det gått. Och vi är mer än en halv miljon som utövar spelet. Min förhoppning är att Viktor tar åt sig och blir glad. Så vill jag fråga hur man bär spelets traditioner vidare, som till exempel att vi måste spela fortare. Nu tar det flera timmar att gå runt en bana och middagen blir kall. Jag har också märkt att vi inte längre har tid för varandra, men det kanske inte enbart berör spelet, utan det andra livet också? Hur framför man sådana här saker? Viktor får gärna höra av sig — om mitt brev når fram vill säga. När nu golfen i Sverige har utvecklats till någonting större än vad Viktor eller någon annan kunnat ana, så är det nämligen precis tvärtom med Posten. Fotnot: Stymie var den djävulska regeln, som gällde när motspelarens boll hamnade i vägen för din egen. Du tvingades då, med vissa fit undantag, spela över motspelarens boll för att komma i hål. Du chippade på greenen. Många blev experter på det här slaget. GÖRAN ZACHRISSON Golfjournalist och filosof