Golf - Den stora sporten 1
TRE TANKAR 9 "AND SO WITH GOLF. AN ODYSSEY IT IS
— FROM HOLE TO HOLE, ADVENTURE AFTER ADVENTURE, COMIC AND TRAGIC, SPELLIN' OUT THE HUMAN DRAMA." M. MURPHY: GOLF IN THE KINGDOM. 1974 bollen där den ligger kan bete sig hur knäppt som helst, medan de sista dagarnas under av klubbdesign fixar till skitslaget på vägen ner. Klart att man aldrig spelar med defekta klubbor. När jag började golfa, handlade klubbvalet om en brassie, en lillspoon (gubbfemma = "a delicate instrument" enligt salig Jimmy Dodd på Djursholm), några järn och en wedge — och putter så klart. Det räckte då och det räcker nu. Och jag har inte "låtit mina puttrar tillbringa mer tid i luften än Charles Lindbergh," fritt citat av Jimmy Demaret om den klubbkastande Tommy Bolt. OM ATT GÅ I GALLERIERNA Till den högre golfskolan har länge hört att gå med i gallerierna på stortävlingar. Våra mest kära golfförfattare uppmuntrar oss till det, skriver ofta och ingående om de forna tävlingslegenderna, analyserar deras stil och karaktär till nytta och nöje. Nu saknas dock verkliga karaktärer. Men, jag minns många sköna sådana: en skygg Jean Garaialde, en cool Doug Sanders, en viltslående Seve B, en härligt vital Jesper Parnevik. Våra klassiker är inte tillskyndare av ett flitigt tävlingsdeltagande. För dem var det intima matchspelet det överlägsna, den ädlaste formen av tävling. Då gällde en "ny boll i papper" som pris, eller ett glas öl. OM SAMVARO OCH FÅTÖLJER De stora författarna skrev ofta om samvaron mellan golfare som ett särskilt åtråvärt inslag i spelet. För mig är den inte en fråga om eftersnack efter duschen. Att sitta ned med en fyrboll, där alla (åtminstone tre) orerar om rundans 4x99 slag blir olidligt. Däremot är det vars och ens "tänk" under zig-zag-släntrandet längs fairway som är skönt att vädra. Det senaste inom psykologin lär oss att människan är en vandrare och att hon under all vandring tänker, på allt. Mark Twain hade fel, när han skämtade om att "Golfis a good walk spoiled". Tvärtom, men han kände ju inte till våra dagars senaste inom psykologin. Nej, det är samvaron, när piporna tänts och mörkt öl kommit på bordet som gäller, och då kan samtalet nå om inte olympiska höjder så i alla fall troposfäriska. Då kan man också längta hem till "fåtöljgolfen", den geniala varianten av spelet, läsning om golf. Och där i fåtöljen försjunka in i golfens värld som den ter sig hos, exempelvis, John Updike, Walter Hagen, Sten Selander ("Golf är en sinnesjukdom"), Gösta Gustaf Janson, Viktor H Setterberg ("... måtte även i Sverige golfspelet bliva ett verkligt nationalspel, utövat av alla klasser och åldrar"), Per Erik Wahlund, Herbert Warren Wind, Peter Dobereiner, Peter Modie. Och kanske en sida eller två av Marcus Aurelius, 121-180; han golfade visserligen inte, men han skrev sköna, stoiska, självbetraktande meditationer om livet och därmed om golf. Underligt det här, inte sant, men nämn gärna någon fängslande läsning om varpa, tresteg eller bowling, så ska jag pröva den. "Ensam han står kvar i det njugga ljuset Sedan bollen mjukt tagit mark och stannat. Glömsk av allt är han några fa sekunder fullkomligt lycklig. " Per Erik Wahlund, Röstlägen, 1971 Åke Skeppare är författare och golffilosof med ett flertal böcker bakom sig.