Nöjesguiden Stockholm 1
J ag får moderskänslor, säger Tone Schunnesson. D
ET FINNS EN historia från när jag och min syster var sex år som min mamma brukar dra som exempel på när hon insåg att barn inte är små änglar. Hon blev inkallad till förskolan, redo att försvara oss med näbbar och klor. När hon kom dit var situationen i själva verket omvänd: vi hade satt skräck i halva avdelningen, inklusive personalen. De vädjade om hjälp. JAG SÄGER TILL Tone att hon påminner om en mamma som reflexmässigt försvarar sina romankaraktärer. Hon börjar skratta. – Jag känner mig som deras vårdnadshavare. Jag måste gestalta dem exakt. Ingenting får kännas fel. ULTRAVÅLD, HENNES TREDJE roman efter Tripprapporter och Dagarna, Dagarna, Dagarna, följer en tilltufsad friherrlig släkt i Skåne under ett par decennier med början på 90-talet. Pengar är inget problem, men nästan allt som inte går att köpa sig fri från är det: relationer, skuld, våld. ALLRA SVÅRAST ÄR det kanske för familjens storebror Jarl. En kedjerökande one hit wonder-regissör som producerar svårförsvarbart lite film. En friktionsflyende, nyandlig mamma har matat honom med idén att han är speciell sedan barnsben. Välmejslad. Begåvad. Ett konstnärslöfte. Övertygad om sin egen begåvning och samtidigt paralyserad av den. – Jag älskar honom. Tone skrattar. – Jag ville också att han skulle vara så extremt sexig och snygg. HON NÄMNER LARS von Trier och Stanley Kubrick som inspirationskällor. Tv:ns guldålder, Sopranos och männen bakom den. – De var helt sjuka i huvudet men ursäktas hela tiden för sitt geni. En författare som är ett asshole, okej, du är ett asshole. Men en regissör som är ett asshole har kontroll över så himla många människor. ”DET VAR JU EN SÅN SINNESSJUK HJÄRNTVÄTT. ALLTING HANDLADE OM ATT SKAFFA EN KILLE” Har du tänkt mycket på talang? – Jag tänkte mycket på talang, och på talang hos killar eller män. Det känns som att det tas emot på ett helt annat sätt än om man är tjej. Hur menar du? – Det verkar riskera att man blir en ganska farlig och dålig person. Man får oproportionerligt mycket makt utifrån att man anses ha en talang. Det intresserade mig. Glappet mellan bilden av vem man är och vad man faktiskt gör. Många återkommer till våldet i boken. Hur upplever du att det var att skriva? – Vissa våldsscener har varit jätteroliga att skriva. Jag har läst Stephen King för första gången i mitt liv, jag hade läst Carrie tidigare, men jag har verkligen gått in i hur han skriver våld. Scenerna med mer sexuellt våld påverkade mig mer när jag redigerade dem. Vissa ligger väldigt nära förövarens perspektiv, och det är något som kan vara så äckligt med sex och våld. Att det både gör ont och samtidigt finns någon slags attraktion där. Det är inte så rent. Reflekterar Jarl någonsin över det han utsätter de andra för? – Jag tror inte han går därifrån och tänker “oj, nu har jag gjort det igen”. Jag tror inte han tänker på det alls egentligen. Och det tror jag är sant för många som begår den typen av övergrepp och övertramp. När du skriver – kan du börja uppleva dig själv som förövaren? – Jag har haft en jättekonstig överidentifikation med de här människorna. Jag tror att jag på sätt och vis där och då kände att jag har begått det här brottet. Men inte när jag skriver – då är det mer intuitivt. Det är i redigeringsprocessen det händer något annat. När man har suttit i ett och ett halvt år och läst igenom samma saker, och det står att någon pissar någon i munnen, då kan man börja tänka: vad är det här egentligen bra för? Ens första instinkter när man skriver är så starka. Det är lite som ett skämt man dragit för femte gången, till slut tappar det något, eller blir något helt annat. Systern Eddie är mer passiv och söker mycket bekräftelse från män. Hur tänkte du kring henne? – Hon var svår för mig att skriva, nästan att jag upplevde det som att hon inte var en bra kvinnlig karaktär. Det var något tjejigt i henne som jag tror att jag var tvungen att konfrontera i mig själv. Det är ju något sorgligt i hennes längtan att bli vald. – Jo. Exakt. Och det som var så svårt med att beskriva Eddie var att jag själv tycker att den känslan är så pinsam. Att jag vill att någon ska vilja ha mig. Hur menar du? – Hela den där tystnaden som sitter så hårt att hon inte ens kan formulera vad hon vill. Men med tiden växte det fram en väldig kärlek till henne. Hon har ett så feminint sätt att hantera ilska och sorg på. Jag började förstå det instinktivt. Det är inte alls så jag fungerar, jag är mycket mer utåtagerande. Men med tiden började jag se så många kvinnor jag älskar i henne. Var det inte ofta så när man var tonåring, att man blev kär i beviset på att någon ville ha en, snarare än i personen? – Det var ju det stora, tänker jag. Och många har ju med sig den känslan långt upp i åren. Tror du tonårskillar på den tiden upplevde det likadant? – Jag tror inte att killar upplevde det på samma sätt. Eller alltså, säkert en viss del. Men det känns som att det inte alls låg lika mycket i kulturen. När jag skrev boken gick jag tillbaka och läste mycket tjejtidningar från den tiden, jag och Eddie ligger ju ganska nära i ålder, och i dag känns ju de där tidningarna från 90- och 00-talet som om de vore från 1950-talet. Gamla Cosmopolitan och sådant. Det var ju en sån sinnessjuk hjärntvätt. Allting handlade om att skaffa en kille. De där guiderna för hur man skulle få en kille att bli kär i en. Eller snarare hur man skulle få honom att inte sluta vara det. – Exakt. Som det där med hårsnodden. Att man alltid skulle ha en hårsnodd runt handleden, för då skulle killen tänka på när man sätter upp håret när man suger NR 5, 2026 | NÖJESGUIDEN 23