Nöjesguiden Stockholm 1
”DET KÄNNS SOM ATT JAG HAR BEGÅTT DET HÄR BROTTET
” Jag kan fortfarande tycka att det är häftigt när man får veta att någon är adlig. Det händer ju ibland i kultursammanhang. Och folk reagerar fortfarande på det, även om det kanske blir ett skämt. Det har ändå någon slags metafysisk kraft. Jag är nog bara väldigt fascinerad av transaktioner. Och pengar är ju den yttersta manifestationen av en transaktion. Det var också därför jag ville skriva om en familj där pengar nästan inte är ett problem. Vilka problem uppstår då? Ingen i familjen är ekonomiskt begränsad och skulle kunna förändra sina liv om de ville. Ändå verkar de nästan sakna lusten att göra det. Vad är det som håller dem kvar? – Det är som att de inte har någon fantasi om sina egna liv. Och det tänker jag nästan att pengar kan vara. Det blev ju ett himla halabaloj kring min förra bok när jag sa att jag hade skrivit den för att jag, precis som Bibs, behövde 100 000 kronor. Men det är ju motivationen bakom att vi gör det mesta. Nu var just den här boken en förlustaffär eftersom den tog så lång tid att skriva, men pengar är ju jätteviktigt. Särskilt om man är frilansare. Då är man ju nästan dagavlönad. Jag är också uppväxt i en butik. Min pappa hade en affär när jag växte upp, och då var pengar något väldigt konkret. “Idag var det 26 NÖJESGUIDEN | NR 5, 2026 hundra kronor. Idag var det tusen kronor. Idag var det tjugotusen kronor. Idag var det femhundra kronor. Idag var det ingenting alls”. Jag tänker fortfarande i arbetstid. En öl motsvarade en halvtimme i kassan på ICA. – Så där var det när jag jobbade på restaurang. "Den här tröjan kostade tre dagar." Att jobba på timme är verkligen ett speciellt sorts skitliv. Berätta mer om när du jobbade på restaurang. – Jag jobbade på krogen mellan att jag var 17 och fram tills jag var typ 30, 29–30. Det har alltid varit mitt försörjningsarbete. Jag började med att jobba på nattklubb, i disken. Man ser så mycket människor. Så mycket drama. Så mycket ensamma människor. Man får så mycket fantasier om alla som är där. Jag minns en gång när jag hade börjat jobba tidigt på en klubb i Malmö som hette Heartbreak. Bara det namnet. Heartbreak. Jag stod i disken och plockade glas, och sen gick man ut med det i baren. Det var en tanig kille som hade köpt ett helrör – det gick fortfarande då – och hade fem glas framför sig. Men han stod helt själv vid ett högt bord. Efter kanske en och en halv timme gick jag fram för att fråga om jag skulle plocka undan glasen. Då berättade han att han bara köpt de där glasen ifall någon skulle komma fram och prata med honom. Jag har många såna ögonblicksbilder från de åren som jag kommer ha med mig hela livet. Man får syn på ensamhet när man jobbar inom service på ett annat sätt. – Det sista stället jag jobbade heltid på var en queerbar som hette Bitter Pills i Hornstull. Det var en bar med väldigt mycket stammisar, och som också hade ärvt stammisar från en sunkbar som legat där innan. Massa queers, och fem gubbstammisar som liksom hittade sin plats där igen. Det kunde vara så att man kände att hjärtat gick sönder. Men också så: gud vad bra att ni kommer hit. Finns det något från krogjobbet som har följt med in i ditt skrivande? – Jag tror att bara vara där kändes som att skriva. Jag är väldigt tagen av människor och allt de gör. Hur de biter av sina nagelband, har prestationsångest, eller är ensamma. De är ett gäng stackare. Du blir aldrig mer dömande än så? – Så är det ju i en familj.