Nöjesguiden Stockholm 1
RAPPORT FRÅN EN NATURVINSFESTIVAL En helt vanlig
person dricker sig igenom Natural Mystics. TEXT & FOTO: LINN KOCH-EMMERY JAG ÄLSKAR FESTIVALER. Den uppsluppna stämningen. Solbrända människor som frivilligt stänger in sig på ett inhägnat område och trivs med det, eftersom de gör det tillsammans och det finns möjlighet att köpa skamlöst dyr alkohol, flirta med någon olämplig och ha på sig en ny typ av accessoar man aldrig hade haft annars. Festivalen är ett av få sammanhang där vuxna fortfarande får bete sig som tonåringar på sommarlov. En för mig relativt ny företeelse är dock vinfestivaler. På pappret känns det ju väldigt lovande. Jag gillar vin och jag gillar festlig stämning. Och Natural Mystics i Stockholm verkar utlova just den kombinationen. MITT SÄLLSKAP OCH jag glider fram till festivalgrindarna vid 14-tiden. Inte för att se första bandet, utan för att sluta läpparna kring dagens första glas svaveldoftande naturvin. Konceptet är enkelt: man köper tokens – lite som på Liseberg eller Gröna Lund – och byter dem mot ett glas vin hos någon av de många producenter och importörer som ställt upp sina bord på området. I entrén får man dessutom ett vinglas med årets motiv, en grön hund, som både fungerar som dryckeskärl och souvenir. Beväpnade med våra glas kastar vi oss in i myllret. SÅ HÄR ÄR det: Jag älskar att dricka vin, men jag är också från Norrköping. Jag är ingen konnässör. Jag älskar vin på samma sätt som jag älskar hundvalpar, kebabtallrik och att cykla hem genom en ljummen juninatt med mina kompisar. Det är från den positionen jag kommer beskriva den här upplevelsen. 46 NÖJESGUIDEN | NR 5, 2026 DET FÖRSTA VINET vi dricker kommer från importören Cavenat. Det är något med deras bord som helt enkelt drar oss till sig. Kanske är det deras ironiska t-shirts med Subaru-logo. Kanske är det mängden människor som köar för att få smaka deras viner, vilket vi automatiskt tolkar som en kvalitetsmarkör. JAG LUTAR MIG fram över bordet i en onaturlig vinkel så att presspasset i bröstfickan ska få maximal exponering, i hopp om att det ska påverka mängden vin som hamnar i mitt glas. Killen i mittbena och Subaru-t-shirt ser fullständigt oberörd ut. Han håller upp ett orangefärgat glas La Trampette och häller till “till hundens ben”. – Det är det vi har fått höra är standard, säger han neutralt. FÖRSTA GLASET ÄR alltid det godaste. Därför har La Trampette medvind redan från start. Smaklökarna är fortfarande pigga och ännu inte bedövade av volym. Om det är därför vet jag inte, men jag blir direkt förtjust. Vinet är syrligt och har något kaxigt över sig, trots en viss bonnighet. Om det här vinet hade varit en person hade den varit klädd i träskor och Adidas shorts. Jag känner mig nöjd med mitt val tills jag får smaka på mitt sällskaps val, Zeste, från samma importör. Det är ännu godare. Han är däremot inte lika imponerad av mitt vin. – Det smakar som de där små fyrkantiga doftkakorna man lägger i pissoarer. Hans slutomdöme blir: ”Vågat”. Själv förstår jag inte riktigt det där med pissoarsmaken. – Du känner väl ammoniaken? säger han förvånat.