Nöjesguiden Stockholm 1
DET ÄR EN fråga som är i princip omöjlig att svar
a nej på utan att man framstår som en person som tycker att snor är jättegott. Vi enas om att Zeste är den verkliga vinnaren av de två. Nästa glas kommer från Rosforth & Rosforth. Även det ett orangevin. Det här är betydligt fruktigare. Mina tankar går direkt till en suröl med hallonsmak som jag brukade servera när jag jobbade på en återkommande loppmarknad tillsammans med min kompis Freja. Det var en sommar när vi båda var singlar, fattiga och vårt arbete gick ut på att bestämma var de olika knallarna och foodtrucksen skulle stå, en syssla vi utförde baserat på magkänsla och hur mycket gratismat – eller föremål – vi kunde få. Här finns samma bränn på tungan. Tyvärr minns jag inte vad vinet hette. Det var nämligen inte jag som hämtade det. Jag satt kvar i solen och pratade om min ovissa framtid med en nybliven förälder. Men med hjälp av den här beskrivningen borde det inte vara helt omöjligt för er att lista ut vilket vin det rörde sig om. SEDAN HÄNDER DESSVÄRRE något fruktansvärt. Vi har letat oss fram till Buteljholmens monter. En vänlig man lutar sig fram och häller upp vin i våra glas – inte en bottenskyla, utan ett helt glas, utan att vilja ha en enda papperstoken i utbyte. Generöst, hinner jag tänka, medan jag för glaset mot munnen. I samma ögonblick som mina läppar bryter ytspänningen noterar jag ordet “sans” på flaskan. Jag försöker minnas om det betyder “med” eller “utan”, men i samma veva kommer rysningen längs ryggen. Minnesregeln om typsnittet Comic Sans från högstadiets franskalektioner letar sig osökt upp i minnet. Ingen serif. Barnsligt typsnitt = utan finess. Utan. Utan alkohol. Med insikten av att jag just blivit vilseledd sväljer jag deras “assemblage de jus de fruits et plantes” på samma sätt som man svalde penicillin när man var liten. Med tårar i ögonen och ett löfte om att aldrig lita på en vuxen som mumlar något om jordgubbssmak igen. Jag förstår att det här säkert är ett av marknadens bättre alkoholfria vin. Att det är ekologiskt och ligger massvis med timmar bakom. Men det smakar också svartvinbärssaft minus allt som är gott med svartvinsbärssaft. Kvar är det fisiga, beska, tunna, som gör en illa till mods. Jag ser mig omkring. Det känns för problematiskt att hälla ut ett alkoholfritt vin. De sista dropparna låter jag diskret rinna ner mot marken i en subtil rörelse, med konsekvensen att det går via mitt eget ben. En kompis tar mig under armen. Nu ska vi testa svenska viner säger hon. SVENSKA VINER INGER viss skepsis, på samma sätt som tysk indiemusik eller en deprimerad norrman. Oddsen är helt enkelt för dåliga. De här vinerna tillverkas i Skåne, förklarar den trevliga mannen som serverar, och har namn som anspelar på svensk natur. Först ut är ett bubbligt vitt med det fyndiga namnet “Bäckbrus”. Förvånansvärt gott. Inte det godaste jag druckit, men långt över förväntan. Med den positiva upplevelsen färsk i minnet ber jag att få testa deras “Skogsbryn”, ett lätt rött. Det smakar kokain. Och då har jag aldrig testat kokain. Förbryllat testar jag teorin på mitt sällskap, som inte heller provat, men håller med. En annan i vårt sällskap beskriver det som “ett vin som stått öppet i ett hus som brunnit”. Han tycker att det är gott. Det känns strävt på tungan efteråt. Jag kommer att skylla min bakfylla på det här. VI KÖPER EN pizza och slår oss ner på asfalten som tonåringar, eftersom det råder akut brist på sittplatser. Jag får hicka direkt, märkligt eftersom jag inte är särskilt full. En bit bort sitter en sån där extra dyr, gråmelerad, fransk bulldogg och ser uttråkad ut. Det här verkar inte vara hans första naturvinsfestival. Festivalen, som är utsåld, rymmer uppskattningsvis lika många människor som franska bulldoggar. Det kryllar av franska bulldoggar. Det går minst två franska bulldoggar per mänskliga besökare. Hur länge lever en fransk bulldog? MÄTTA TAR VI oss vidare till en annan svensk vintillverkare. Anrik, baserad i Åre, har av naturliga skäl svårt att odla druvor, så vinerna görs i stället på bär och beskrivs i ord som “botaniska smaker”. Aronia 2025 är ett mousserande bärvin med inbjudande färg. Det ser ut som djupröd hallonsaft. Smakmässigt är det däremot betydligt svårare att placera. Är det ett vin? Nja. Lite beskt, inte sött, men inte dåligt på något sätt heller. Jag är ödmjuk inför att mina smaklökar inte riktigt har kapaciteten att fullt ut uppskatta komplexiteten i det här. Sen får vi testa ett de facto hallonvin. Det smakar som något en farmor skulle kunna bjuda på. Punchigt, och jättemycket hallon. MIN MUN BÖRJAR mycket riktigt bli avdomnad. Jag märker att det mesta som inte pirrar extremt mycket på tungan, smakar knark eller osar svavel börjar smälta ihop smakmässigt. Vi beslutar oss för ett sista vin, en Riesling från importören Löddrig Häst. Här lyckas jag blanda ihop importörens namn med vinets, vilket skapar en kort men påtagligt stel stämning. VINET HAR BETYDLIGT lägre syra än 90 procent av allt vi druckit tidigare, vilket såhär i slutet av dagen ligger det lite i fatet. Mitt sällskap dricker upp resterna medan jag upprepar att jag verkligen inte vill bli bakfull. UTANFÖR HANGAREN HÅLLER solen på att gå ned. Det klirrar av tomflaskor som sänks ner i hinkar, festivaldagen går mot sitt slut. Vi sköljer ur glasen med de gröna hundarna, stoppar dem i väskan och går mot våra cyklar. Medan vi glider över Skanstullsbron i solnedgången hör jag hur väskan slår mot cykelramen, och hur det krasar till. ”SVENSKA VINER INGER VISS SKEPSIS, PÅ SAMMA SÄTT SOM TYSK INDIEMUSIK ELLER EN DEPRIMERAD NORRMAN. ODDSEN ÄR HELT ENKELT FÖR DÅLIGA.” 48 NÖJESGUIDEN | NR 5, 2026