Bumsen 1
RESEBERÄTTELSE NÄSTAN OFARBAR VÄG Sakta, och osäk
ert, Konst ser olika ut i världen. Detta ett monument i Georgien. gnager vi oss framåt. Svettiga når vi till slut ett litet café i närheten av byn Lalkhori, där vi kan repa mod och stärka oss med kaffe och Coca-Cola! Caféet i sig självt är ju ett bevis för att vi fortfarande befinner oss i civiliserade trakter, även om terrängen mest tycktes passa bergsklättrare och vandrare. Sista kilometrarna fram till Mestia går min GS bara på bensinångorna. Jag tankade inte i Batumi, utan chansade på att vi skulle finna en bensinstation uppe i bergen. Det var dock glesare mellan dem än jag trodde, så Mestias tankstation var välkommen. Visserligen har jag alltid med mig en reservdunk bränsle, men det har blivit en sport att inte behöva utnyttja den! Här passar vi på att fråga om vägen till Ushguli och får ett mycket svårtolkat svar. Bensinstationsföreståndaren påstår att vägen är ofarbar, emedan en inkommande kund förklarar att det är fin väg ända fram! Språkförbistring eller olika syn på vägstandard? Som vanligt kan vi inte motstå utmaningen, utan ger oss iväg. Lagd rutt ligger! Från Mestia stiger vägen brant och snart var vi inne i en formidabel ”kurvhimmel” på vägen ner i Enguridalen. Vägen är fortfarande acceptabel, bortsett från att halva vägbanan är ofarbar kortare sträckor på grund av vägarbete. Några möten med bilar blir lite ”spännande” med det reder ut sig. Nere i dalen sjunker vägstandarden kraftigt. Nu är det jord och grus som enda beläggning. Längs vägen rinner en bäck olycksbådande nära, vilket är ett dåligt tecken. Det hör till saken att Kaukasus bergarter i detta område ofta består av lerskiffer som efterhand vittrar till såphal lera. När leran spolas ut på vägen, då börjar äventyret! Ett otal rännilar från de branta bergsidorna korsar nu vägen, inte genom vägtrummor utan rakt över och med vattnet kommer leran. Resultatet blir vattenpassager omgärdade av långa partier med djup och såphal lera. Det är ingen lek att köra tung Adventure i dessa lägen! 46 Styrkta av vila och vätska gör vi en sista framstöt mot den hägrande byn Ushguli, men cirka åtta kilometer från målet besegras vi av leran. Bäcken som tidigare runnit bredvid vägen, börjar nu bitvis rinna ovanpå vägen och skapa ett underlag som inte lämpar sig för våra däck. Lite besvikna ger vi upp, vi är ju så nära! Tillbakaresan till Mestia går utan problem och längre besvärjelser. Nu passar vi också på att stanna vid en av dessa ”konstgjorda” vattenövergångar och sköljer av oss leran. Den här övergången är ganska bred med gjuten betongplatta. Strömmen är så stark att man är tvungen att sikta lite ”motströms” för att kunna köra över! När vi vadar ut för att skölja oss är man nära att ryckas med av strömmen! Vi får nu också lite tid att beundra alla dessa märkliga stentorn som finns i byarna. Fyra våningar höga och byggda på 12–1300-talet till skydd vid krig, snöskred och översvämningar. Det sägs att befolkningen här uppe satte individens fria vilja framför andra värden. Det isolerade läget i bergen och de stora stentornen hjälpte dem att överleva många invasioner av krigsherrar och kringdrivande rövare. Idag lockar stentornen turister från hela världen som vill se hur bergsfolken levt och bemästrat alla prövningar. Framme i Mestia checkar vi in på vårt förbeställda Hotel Svaneti, vilket visar sig vara en ”fullpoängare”! Hotellets entré är en innergård med restaurang och naturlig plats för våra motorcyklar. Rum med balkong mot bergen och en väntande middag där jag önskat ett visst inslag av fisk. En djärv beställning så här långt från havet, men jag chansade på kakasusforeller! På slaget 1800 dukas ett stort bord bara för oss. Och mycket riktigt! Chansningen har lyckats! Där ligger två stekta foreller från bergen och väntar på oss. I övrigt består middagen av soppa, kyckling, sallad och söta bakverk. Inklusive rum och frukost 72 euro för hela kalaset! Middagen bjuder också på ett roande skådespel mellan hotellpersonalen och två stora Kaukasiska herdehundar. Det börjar med att hundarna tränger sig in genom dörren till innergården när det kommer nya gäster. Ingen människa står emot när två 60-70 kilos hundar trycker på. Godmodiga och hungriga besöker de därefter alla bord för att tigga sig en matbit. Serveringspersonalen lockar upprepade gånger ut dem på gatan igen med hjälp av gnagda kycklingben, men de återkommer med vänligt viftande svansar i takt med när nya matgäster anländer. De här hundarna åtnjuter stor respekt för sitt arbete med att vakta får och getter från vargen, så man har nog överseende med dem när de slår sig på tiggeri! När mörkret faller och vi sitter på balkongen med lite georgisk konjak, kan vi beundra Mestias stentorn i strålkastarskenet och ana de snöklädda bergstopparna i bakgrunden. Det syns dock på Arne att han inte riktigt kan smälta att vi misslyckades att nå Ushguli. Vi höjer glasen och tröstar oss med att Kim Novak inte heller badade i Genesaret sjö! § En förtrollande vy. Här ser du rakt in i Kaukasus