Bumsen 1
ARTIKELN PRESENTERAS AV SISTA UPPSLAGET NÄR KUL U
PPTÄCKT BLIR FARLIG DUMHET DEN SMALA VÄGEN I ESTLAND Det var kärvt i det gamla öst där till och med husen rostade. D et var nog femton år sedan nu. Jag och min son hade bestämt att vi skulle åka till Estland på en kortsemester på motorcykel. Sagt och gjort, jag planerade in en trevlig rundresa efter vad jag visste om detta lilla fina land i öster. Vi får inte missa Hapsalu med världens längsta perrong av trä. Inte heller missa det legendariska Paldiski där Killinggänget föreställer ha spelat in Torsk på Tallinn. Där måste man ha varit även om Paldiski Palace knappast finns i verkligheten. Givet själva Tallinn och inte minst Narva i öster. Pratar vi historiska platser ville jag också se Poltava men det ligger inte i Estland. Här vill jag ändå flika in att jag anar att om historien varit sådan att vi vunnit vid Poltava år 1709 så skulle vi, om inte historien trixat till annat, ha blivit inblandade i första, och inte minst i det andra världskriget. Detta skulle troligt ha varit oss en större historisk tragedi än förlusten var år 1709. Vi ska nog vara glada. Det är dock en helt annan sak än det jag tänker berätta här. Vi masade oss upp första dagen i Estland på Scandic hotell för att hinna äta hotellfrukost. Det är normalt inga problem men i släptåg hade jag som sagt min son. Då i tonåren. Ni fattar kanske vad jag åsyftar... Vi började rundturen med att följa kustvägen västerut mot Hapsalu och det via Paldiski. Någonstans där längs en grusig skogsväg stack en ännu mindre väg av åt söder. Jag tänkte att söder om oss går den större vägen så kanske leder denna lilla spännande väg oss ut på Riksåttan. Det kunde vara en kul avstickare att se den estniska ”vildmarken”. Den lilla stickvägen var salgolvsplatt med ett lager av barr, kanske tallbarr, jag minns inte vad det var för vegetation men att vägen var platt och barrig minns jag. Vi rullade någon 50 kilometer och passerade några öppningar i skogen, någon äng, vägen var tydligt inte använd på många år och snart blev den omgärdad av åkrar och lite förhöjd. Först insåg jag det inte men efterhand höjdes vägen mot åkerlapparna och blev samtidigt smalare och var snart så smal att jag inte ville stanna med risk för att inte få ner foten på säkert underlag. En ytterkant av en förhöjning i jorden kan vara för mjuk för en mansfot som också balanserar en GS med väskor och en tonåring. Skulle vi välta här och, gud förbjude, någon av oss hamna i kläm kunde det lätt bli otrevligt. Att nu köra ner från åsen var inte att tänka på då väskan troligt skulle ta i och ekipaget välta. Hur hade det blivit såhär? Jag hade väl i godan ro kollat på landskapet och inte tänkt på saken. Ni var det på gränsen till farligt. På fel sida gränsen. Det var inget att göra mer än att gasa på lite försiktigt och hoppas på att det blev bättre. Det blev det inte. Åsen blev högre och var tillslut lite avrundad. Det var nu ganska läskigt att köra här. Ärligt talat så var jag ganska orolig. Även om det redan sedan tidigare varit ickeoptimalt att försöka köra av åsen så skulle vi troligt ändå köra fast i leran och att få hit en traktor skulle inte vara lätt. Plötsligt, med tur som tokiga ser vi en grusväg korsa åsen en bit bort. Dock visste vi inte hur åsen skulle ”sluta” mot det nya underlaget? Kanske 60 centimeter över mark? Nej, tur som tokiga utmynnade åsen efter en kort nedfärd i höjd med vägen och vi kunde fortsätta mot Paldiski. Sonen knackade mig på axeln. – Det där var inget bra va? – Nej, svarade jag. Det där var verkligen inget bra. Det gör vi inte om. Det kunde ha blivit en riktigt tråkig historia. KENTA ÖRRED