Bumsen 1
TOURING JÖKLAR OCH BADBYXOR toppen av passet hade
jag imma på visir och glasögon och såg cirka två meter framför mig på en väg som var både grusig och med oväntat skarpa kurvor. Som tur var slapp vi möta några större fordon där och vi kom lyckligt ner på andra sidan. Där väntade dagens andra prövning, en vägskrapa. Senare skulle vi lära oss vad tvättbrädor verkligen betyder så det är nog bra att de skrapar upp då och då men att köra 400 kilo hoj i den sörjan är en utmaning, speciellt första dagen innan vanan infann sig. Allt gick dock bra och vi kom fram till en liten kustby, Vopnafjordur, där vi åt en god lunch bestående av hamburgare med pommes och en kall dricka. Sedan söderut igen, bättre väg och ett stopp på Burstarfell, en gammal gård gjord av torv och grästak, där folk hade levt och verkat till 60-talet. Den sista ägaren lyckades med konststycket att sälja gården i uselt skick till staten för att bli renoverad till ett museum och därtill bo kvar 20 år till. Snacka om förhandlare. Efter det så åkte söderut och via en bit på “Ettan” så landade vi på resans första nattställe, Grimstadir. Där, mitt i ingenstans, visade det sig finnas två boenden som hade hotell, sovsäckboende och tältplats. Vi valde det ena och jag hade ju bestämt att tälta huvuddelen av resan så jag slog upp tältet. Hasse och Björn njöt av värmen inomhus. Det var då tanken på mössa föddes. På morgonen serverades det frukost hos värdfamiljen och helrökt får och lax har sällan smakat så gott. Vi kom iväg i fint väder och första stoppet blev kraftstationen vid Krafla där ångplymerna steg mot skyn på åtskilliga ställen. Där sprutar ångan upp ur jorden och driver ett kraftverk, ett av många på Island som gör energin extremt billig där. Vidare till Myvatn där vi tankade och provianterade. Hasse hade hittat ett spår som gick från Myvatn, rakt upp på höglandet. Spåret saknade vägnummer men skulle enligt kartan vara körbart och i början var det rena njutningen att med god fart följa ett traktorspår med mjuka böjar, bra underlag och förvånade fårskallar. Några mil söderut ändrade spåret karaktär och det blev mer och mer sten och sand men fortfarande rimligt körbart. Vi blev mer och mer vana och hojarna rullade på bra några mil till men sen sänktes farten i takt med att spåren suddades ut och lavastenarna blev större och skarpare. Lite knixigt att krångla sig fram med stora hojar, Björn som åkte en F 800 GS hade det aningen lättare men vi kom framåt och målet - stationen vid vulkanen Askja, hägrade om inte annat så i sinnet. Det var totalt 12-13 mil från Myvatn och efter åtta mil så tog det nästan tvärstopp. Lös lavasand och tunga hojar är ingen bra kombo. Efter flera timmar i krypfart i de förhållandena så beslutade vi att det var farligt att fortsätta i mörker och med energibrist så vi slog upp tälten i öknen. Den enda natten för Hasse och Björn skulle det visa sig. Där kom det fem unga grabbar och släpade på cyklar, till synes obekymrade om att det var många, många mil till närmast vettiga väg åt hållet de gick. Ungdomligt obekymrade. Vi fixade lite käk och knoppade in i den kalla stjärnklara natten, jag med min nya mössa som värmde i minusgraderna. Klockan fyra så vaknade jag av att mitt tält höll på att rämna, det blåste nära storm och hälften av pinnarna hade lättat i den lösa sanden, den som också hade sökt sig in i tältet och fyllt det till hälften. Mitt tält är gjort för att stoppa myggor och regn, inte en sandöken på väg i full karriär. Jag räddade tältet och somnade om en kvart. Ny räddning och en timme senare insåg jag att det var slutsovet och jag packade ihop allt och lastade hojen. Hasse och Björn som hade ett bättre tält klarade sig längre men snart var vi på väg igen. Två mil kvar men nu hade stormen packat sanden så nu gick det att köra på genom att gasa på så framhjulet red på ytan snarare än att gräva ner sig. Det tog mindre än en timme till fast mark och snart var vi på stationen vid Askja, Dreki. Efter natt två skulle vi så mot beSom fastighetsinvestering är Bustarfell en vettig inspiration. Björn fick sig en välförtjänt hytt-hutt. byggda trakter och efter lite diskussioner med rangern där så enades vi om att 910:ans sand inte var nåt alternativ, så vi tog 88:an norrut och efter fyra rejäla vattenövergångar i badbyxor och vattentåliga skor så var vi tillbaks till Grimstadir där vi nu bodde på “den andra” gården. Vi hade ett helt hus för oss själva och där och då beslutade jag att följa