NG Gbg 1
I SOMRAS FICK jag en chock när jag bläddrade igen
om flödet på Instagram. Hur många av mina vänner och bekanta kunde egentligen befinna sig i Abisko nationalpark på samma gång? Låg det någon nationell konspiration bakom, som erbjudit gratisbiljetter upp till Norrland och fått även de mest innerstadsbundna personer jag känner att ta sig dit? NEJ VISADE DET sig, när jag pratade med andra än min egen hjärna om saken. Varenda människa och dess avlägsna släkting verkar ha fått upp ögonen för att göra långa vandringar i naturen på senare år. Svenska Turistföreningen har till och med kallat det för en urstark trend som de spår kommer göra att vandringsresor är en av de mest populära semestrarna år 2020. För att slå den spaningen med två år till godo följde jag med min familj till en av Norges mest klippiga nationalparker – Jotunheimen. ÖVERSATT TILL SVENSKA betyder Jotunheimen jättarnas hemvist, vilket troligtvis beror på att det finns hela 24 berg i området som sträcker sig 2000 meter över havet här. Det är ett av landets mest populära områden för att vandra, eller gå på tur som the locals så välkänt kallar det. Här finns våra grannar i västs högsta berg Galdhøpiggen och den vassa Besseggen, en brant ås omgiven av kristallklart vatten. Det är dessa två toppar som står på agendan för vår weekendresa. En checklista som jag läser innan avfärd säger 60 NÖJESGUIDEN | NR 11, 2018 att du för att klara av turerna bör vara i god form, ha bra balans och ett starkt psyke. Jag prickar inte direkt med bravur av någon av de punkterna. NÄR VI RESER iväg är det mitten av september. Vädret har definitivt ställt in sig på att det nu är höst, snart vinter, inser jag så fort vi kliver ur bilen vid foten av Galdhøpiggen som är vår första utmaning. På vägen dit såg vi förvisso en dubbel regnbåge som gav lite falska förhoppningar, men väl framme är det duggregn och mulet. Iförda vandringskängor med sulor som de på fotbollsskor och vindtäta ställ går vi in i informationsstugan för att samla kraft och i mitt fall mod. Vi befinner oss redan vid start på en höjd av 1850 meter över havet, men toppen ligger på hela 2469. Det är en stigning på 619 meter för den som inte orkar göra matten själv. I stugan myllrar det av barn som är på skolutflykt, och om det inte skriker norsk kultur så vet jag inte vad som gör det. Kvinnan i informationsdisken berättar för oss att det är tufft uppe på berget just nu, och barnen hade dagen innan bara klarat den första etappen av totalt tre. Hon passar även på att på värsta möjliga vis påminna oss om att vi måste ha respekt för turen, för några veckor innan vår ankomst har tydligen en svensk man dött uppe på fjället. Jag slänger en blick på skolbarnen som inte kan vara mer än tio år gamla och undrar vad det är för virke de små liven egentligen är gjorda av. TROTS DEN VÄNA norskans milda dödsförvarningar påbörjar vi vår vandring mot toppen. Bland vår utrustning återfinns en karta vi betalat dyra norska kronor för eftersom sikten ju tydligen är dålig just idag. Märkningarna som visar vägen är dock inte särskilt svåra att hitta såhär i början av den beräknat sex timmar långa turen. Vegetationen är låg och mörkgrön med inslag av orange, och bara ett par tiotals meter upp är utsikten imponerande. Vi går på en ganska brant och smal stig som kantas av pittoreska naturliga vattenfall på sina ställen, och på andra sidan dalen tornar bergen upp sig i all sin prakt. Inte undra på att Instagram bombarderats av de som varit ute och vandrat i sommar tänker jag. BILDSKÖNHETEN I DET hela maskerar dock inte vilken eftersläntrare jag visar mig vara. Ursäkten att jag vill stanna upp och blicka ut över vyerna fungerar bara så många gånger. Luften är tunn och gymkortet har betalats utan att användas i nästan ett halvår hemma i Göteborg. Checklistans punkt om att vara i god form gör sig irriterande nog påmind, samtidigt som jag kämpar med den om att ha ett starkt psyke. Stigningen fortsätter i rask takt uppåt, för på Galdhøpiggen är det sparsamt med platta partier. De verkar överhuvudtaget inte existera. Vi går över det daggstänkta berget med en andning som blir allt mindre ansträngd allteftersom lungorna vänjer sig, och även känningarna av mjölksyra börjar försvinna. Envisheten växer sig allt starkare samtidigt som en fråga inte kan sluta spöka i mitt huvud - är en norsk kilometer längre än en svensk? TROLIGTVIS INTE, MEN när vi når den första snötäckta delen av berget känns det i vart fall så. Än mer när det lätta snötäcket byts ut mot tungt pulsande i knähög nivå. För att inte bländas av den vita ondskan som jag nu känner den som så åker solglasögonen och luvan på. De skyddar även mot vinden, men får en till skillnad från en bakfull kändis inte att se ett dyft coolare ut. Min annars så moderiktigt inställda hjärna har bytts ut mot ett praktiskt friluftsmonster som gör allt för att behålla komforten här uppe på fjället. EFTER ATT HA pulsat i vad som känns som en evighet ser vi till slut toppen, men den är fortfarande långt borta. Vi pausar för att äta vår medhavda matpacke bestående av smörgåsar, trail mix, kokta ägg samt nypon- och blåbärssoppa. Vinden piskar på och vid ett tillfälle när jag inte passar mig flyger sittunderlaget iväg. Först vill jag lämna det åt naturens öde, men efter några om och men springer jag ikapp den lilla röda dynan. Eller ja, springer gör jag ju inte. Jag tar djupa, långsamma kliv ut i snön som letar sin in under täckbyxorna på mig medan jag lågmält svär. Runtom sitter skralt utspridda sällskap som säkert trycker i