NG Gbg 1
sig lefse och Kvikk lunsj, och det känns som att
alla sitter och tittar på min olycka och misär. Tack och lov har de andra bestämt att det är dags att bege sig tillbaka ner när jag återvänt med sittunderlaget i behåll. Väderutsättningarna är för dåliga helt enkelt, och vi kom inte längre än till första etappen precis som skolbarnen. När vi sen lunkar ner blir vi även på riktigt omsprungna av en man som rör sig likt en bergsget där han studsar fram. Norrmän va, suckar vi i kör. TIO KILOMETERS VANDRING upp för Norges högsta berg känns senare på kvällen allt mer okej i takt med att enheterna rosévin jag intar ökar. Precis lagom många för att inte vara bakfull dagen efter när det är dags att bestiga Besseggen. Foton från dagen delas i ett gemensamt album på våra telefoner, och skrytbilderna på Instagram och Facebook åker upp en efter en. Packningen revideras inför morgondagen och sällskapsspelen betas av i rask takt tills det är dags att vila upp sig över natten. TIDIGT NÄSTA DAG står vi på en kaj. En liten kaj som enbart har plats för två båtar i taget, och vars enda uppgift är att forsla människor över det smaragdgröna Gjendevatnet bort till Memerubu. Platsen vi befinner oss på heter Gjendesheim, och från den här ändan kan man också gå vandringen över Besseggen, men det är tydligen en lite svårare tur. Så vi ska ta oss till Memerubu tillsammans med väldigt många andra personer iförda täckkläder och ryggsäckar. Instuvade på båten är det allt ifrån gamla till barn, kompisgäng till familjer. Alla har fula men praktiska mössor på sig medan de glatt 62 NÖJESGUIDEN | NR 11, 2018 ”EFTERSOM VI NYSS GÅTT FÖRBI EN MINNESSTEN FÖR NÅGON SOM ANTINGEN DÖTT HÄR PÅ PLATS ELLER BARA ÄLSKADE LEDEN ÄR KLUMPEN I HALSEN EXTRA STOR.” konverserar om strapatsen som väntar. Jag funderar på om det är obligatoriskt för norska medborgare att äga åtminstone en uppsättning funktionskläder medan vi flyter fram över fjorden. VÄL AVSTIGNA VID vår destination blickar vi ut över den återigen fantastiska naturen. Här befinner vi oss 984 meter över havet, och en stigning på 950 meter utsträckt på 13,3 kilometer över cirka sex till åtta timmar väntar oss. På en uppsatt karta går det att se att den första timmen kommer vara superbrant, sen lite lugnare, sen extremt brant för att till sist slutta något neråt. Med envisheten från gårdagen färsk i minnet samlar jag återigen mod för att kompensera för min dåliga kondition. Samtidigt pinar norskorna och norrmännen raskt iväg, och vi hamnar sist i klungan. DEN FÖRSTA, SEGA timmen flyter på med ett par välbehövliga pauser. Idag har stoltheten inte hängt med, och jag ryter argt till flera gånger och säger att mina arma ben behöver vila regelbundet, annars kommer kroppen att kollapsa. Det är även rännilar mitt i stigarna här som gör stenarna vi går på hala och farliga. Checklistans punkt om bra balans sätts på prov när jag sakta och försiktigt försöker röra mig uppåt med en sengångares tempo. Trots vaksamheten snubblar jag till då och då, vilket resulterar i irritation och fler svordomar. När första stigningen väl är avbetad planar det äntligen ut sig något, och så långt efter de som förut tog täten är vi inte. Det knapras kexchoklad medan vi blickar ner mot vattnet som rinner fram nedanför oss med sin overkligt gröna färg. Terrängen blir bara mer häpnadsväckande ju längre upp en tar sig verkar det som. DET BLIR ÄVEN enklare att fortsätta vandra när allting inte är en oändlig uppförsbacke. Lyckan är dock inte långvarig, för ett par timmar senare är det dags för den här turens pièce de résistance - eggen. Den smala bergssidan slingrar sig som en drakrygg upp mot himlen, och de som redan är på toppen ser ut som små färgglada fläckar. Här är det klättring som gäller, fast utan sele eller andra säkerhetsanordningar. Inget för den med höjdskräck med andra ord. Eftersom vi nyss gått förbi en minnessten för någon som antingen dött här på plats eller bara älskade leden är klumpen i halsen extra stor. Den där varningen om respekt för bergen gnager också i skallen, så det är med största försiktighet jag påbörjar min klättring. Kroppen är konstant nära bergväggen, och varje steg övervägs i minst en halv minut. Runtom mig klättrar de rosiga norrmännen förbi medan de konverserar om vardagliga ting. Själv fokuserar jag på att inte titta åt sidorna eller låta svindeln vinna. TOTALT SETT KANSKE det tar strax under en timme att komma upp för eggen, men det känns som att tiden står stilla. Här sätts hela checklistans prövningar på sin spets. Balans, form och psyke krävs för att komma ur detta helskinnad. Att naturupplevelser är bättre än medicin har det skrivits friskt om på senare tid, och även att det kan fungera som en form av terapi. När eggen väl är belägrad är jag mån om att hålla med dem som påstår det. Tittar man på siffror över psykisk hälsa mellan Sverige och Norge ligger de utomhusgalna grannarna även mycket bättre till. Kanske är det den bakomliggande orsaken till varför vi dystra svenskar har börjat vandra mer och mer, och kanske har vi jämnat ut siffrorna lite till år 2020 om trenden håller i sig.