Svensk Vattenkraft 1
Erfarenheter av omprövningarna december 2022 När
nu Regeringens aviserat en paus i omprövningarna uppstår många frågor om varför pausen behövs och vad den ska fyllas med. Här en sammanfattning av mina intryck så här långt. Omprövningarna fungerar inte Det ska först klargöras att den aviserade pausen måste fyllas med ett innehåll som innebär klara förändringar till det bättre. En paus för pausens skull är inget som branschen behöver men erfarenheterna hittills visar på ett klart behov av förändringar av dagens regler för omprövningarna. För det kan ganska tydligt konstateras att omprövningarna inte fungerar på det sätt som lagstiftaren har avsett. Processerna är så pass dysfunktionella att jag tycker mig höra att väldigt få parter är nöjda med utfallet hittills. Och det handlar inte bara om ägarna av kraftverk utan även från myndighetshåll, organisationer och möjligen även från domstolarna hörs signaler på att vi har att göra med en icke fungerande process. Samverkan ett misslyckande Ett av de mest uppenbara problemen är att samverkansdelen av omprövningarna inte fungerar på avsett sätt. Hela systemet med omprövningar bygger på att samverkan ska handla om en avvägning av miljönyttan kontra behovet av vattenkraftsel. D.v.s. kraftverksintresset mot miljöintresset. Utöver detta ska kulturmiljön finnas med i ekvationen. För att detta ska vara möjligt måste nyttan av kraftproduktion avvägas mot miljönyttan men detta sker inte alls idag. Istället handlar samverkan till absolut största del om miljöåtaganden och sedan lite om kulturmiljö. I många nulägesbeskrivningar nämns pliktskyldigt nyttan med kraftproduktionen men någon faktisk avvägning, där båda intressena väger lika tungt, har vi ännu inte sett till i någon omprövning. Och lägger man då till det faktum att den av Vattenmyndigheten gjorda statusklassningen och satta miljökvalitetsnormen i vattendraget inte kan vara del av samverkan – även om det tydligt framgår att den är missvisande – får man en djupt dysfunktionell process. Bristen i samverkan leder i sin tur till att när väl ansökan har lämnats in till domstolen uppstår en brist på så sätt att domstolen utgår från att avvägningen som ska göras i samverkan redan är gjord. När så inte är fallet och det istället visar sig att det finns en stor skillnad mellan verksamhetsutövaren och länsstyrelsen i hur man ser på förutsättningarna uppstår ett svårhanterligt läge för domstolarna. Dessa förväntar sig att många målkonflikter är lösta men så är inte fallet och det leder i sin tur till de omfattande och komplicerade kompletteringsförelägganden som har blivit fallet i de första prövningsprocesserna. Så kort sagt, det är inte en åsikt att dagens samverkansprocesser inte fungerar utan det är fakta. Domstolarna har kommit fel i tillståndsfrågan Som om inte bristerna i samverkan vore nog har det visat sig att domstolarna har anlagt ett synsätt i omprövningarna som får sägas gå ut på att för att en omprövning ska vara möjlig så måste det föreligga ett tillstånd som omfattar dagens verksamhet och som går att ompröva. Stöd för detta synsätt finns i förarbetena men exakt hur detta ska tolkas i de enskilda situationerna är tolkningsbart om man ser till lagstiftarens intentioner. Det läge som nu får sägas ha uppstått på flera håll är dock en enligt min uppfattning väldigt sträng och bokstavlig tolkning av vad som är ett tillstånd och huruvida ett tillstånd omfattar den verksamhet som finns idag eller om den har ändrats. Praxis från domstolarna har kommit att bli att verksamhetsutövaren måste visa att dagens vattenverksamhet inte i väsentlig mån avviker från den vattenverksamhet som ursprungligen bedrevs. Här finns tre fall: 1) verksamheter med äldre rättigheter och särskilt urminnes hävd där den skriftliga dokumentationen självklart är sparsam om ens någon 2) verksamheter som har startat i tidsintervallet mellan år 1880 och 1919 där väldigt få skriftliga handlingar finns 3) verksamheter med tillstånd enligt äldre vattenlagen där det skett förändringar. I de två första fallen är det fråga om verksamheter som fått tillstånd eller där tillstånd uppkommit under en tid när det inte krävdes skriftliga handlingar. Domstolarnas agerande innebär att sökanden måste bevisa saker som är ytterst svåra, närmast omöjliga, att bevisa. För alla tre fallen gäller, att vattenverksamheter som har bedrivits i över 100 år har troligen någon gång ändrats till viss del. Det kan handla om stora eller små ändringar och i allt från obetydliga delar av anläggningen till förändringar i vitala delar. Jag anser dock, med gott stöd i uttalanden från Riksdag och Regering men även i den historiska vattenrätten, att dessa förändringar helt saknar betydelse för möjligheten till omprövning. Det gemensamma för alla dessa ändringar är att de gjordes i en tid där det antingen helt saknades möjlighet att söka tillstånd för förändringar eller att reglerna vid aktuell tid var tolkningsbara. Och då lång tid har förflutit och staten uppenbarligen inte funnit skäl att anmärka på förändringarna är det enligt min uppfattning så att man bör utgå från vad som finns idag. Historiken är inte oviktig och det ska åligga sökanden att redovisa förutsättningarna för omprövning. Men inte i den omfattning som domstolarna nu anser och det kan aldrig krävas att en verksamhetsutövare ska redovisa uppgifter som är omöjliga att ta fram. Så kort sagt, det krävs förtydliganden i lagstiftningen i denna del som medför att det politiken flera gånger uttryckt faktiskt också genomförs. Och det är att alla som har någon form av stöd i äldre rättighet, i 1880 års vattenrättsförordning eller i äldre vattenlagen kan ompröva sina anläggningar. Vad som har skett längre tillbaka i tiden är av mindre vikt för omprövningen. Det som är byggt är byggt och nu ska vi i omprövningarna göra det bättre. Viktor Falkenström, advokat, styrelsemedlem SVAF SVENSK VATTENKRAFT #4 2022 15