Svensk Vattenkraft 1
ras. Genom att som i EU:s vattendirektiv använda
miljömål blir statusklassificering, målsättning m m vanliga administrativa beslut som kan hanteras som sådana med rätt att överklaga. 2.5 Äganderätten stärks, omvänd bevisbörda avskaffas Så här långt har omprövningsprocessen drivits utan någon som helst hänsyn till äganderätten, kraftverksägarna ställs inför ultimativa krav som innebär att verksamheten måste upphöra. Parallellen med skogsbruket är uppenbar, också för vattenkraften är slutsatsen att äganderätten måste stärkas. Den omvända bevisbördan används medveten och systematiskt av vattenförvaltningen för att tvinga på verksamhetsutövarna omfattande utredningar för att kunna avföra myndigheternas ofta på lösast tänkbara grunder framkastade påståenden. Detta verktyg måste avskaffas. 2.6 Den nationella planen för omprövning av vattenkraft (NAP) De tre myndigheternas förslag till en nationell plan för omprövning av vattenkraft (NAP) var i allt väsentligt Havs- och vattenmyndighetens verk, Energimyndigheten och Svenska kraftnät agerade enbart namnstämplar. Den retorik som finns där finns all anledning att göra sig av med. I en ny NAP behöver enbart finnas dels riktvärden för största tillåtna produktionsminskningar och dels en tidsplan för omprövningarna. Med ovan föreslagna preciseringar av regelverket i ett nytt miljöbalkskapitel (och något i VFF och FVV) behövs egentligen inte någon "textdel" i NAP, den kan i alla fall göras mycket kort. Viktigast är det som i propositionen 2017/18: 243 "Vattenmiljö och vattenkraft" och utskottsbetänkandet och inte minst i regeringens beslut 25 juni 2020 om NAP handlar om avvägningen mellan olika samhällsintressen och att i den enskilda prövningen tas en seriös hänsyn till anläggningens betydelse för det lokala och regionala elsystemet, inte bara till den nationella elproduktionen och reglerförmågan. Det viktiga i NAP är riktvärdena för maximala produktionsförluster. Att som nu sammanföra alla mindre vattendrag till en enda grupp och sätta riktvärdet 11,7 % för denna grupp är en konstruktion tillkommen enbart för att ge vattenförvaltningen fritt spelrum. Där krävs att man går tillbaka till det ursprungliga förslaget med 6,5 % som värde för vart och ett av de mindre vattendragen (med några undantag på 7 - 8 %). Individuella värden är nödvändiga, dels för att inte myndigheterna ska kunna driva orimliga krav i ett enskilt vattendrag, dels för att från början säkerställa att den totala produktionsminskningen inte hamnar över de av riksdag och regering beslutade 1,5 TWh. Av verksamhetsutövarna eller Svenska kraftnät framtagna riktvärden för specifika avrinningsområden är betydelsefulla underlag också för att säkerställa att de lokala och regionala elsystemnyttorna kan uppnås. Med tanke på hur viktig vattenkraftelen är för elsystemet och elförsörjningen, vilket också riksdagen framhållit, vore det rimligt att ha riktvärden för hur mycket produktionen ska öka i varje vattendrag i samband med omprövningen. Dagens 65 TWh skulle kunna öka med 5 TWh i mindre och 10 TWh i större befintliga kraftverk. På denna punkt kan det komma frågor från EU-kommissionen, det kan därför vara klokt att ha kvar NAP och kunna svara att den bara skrivits om. 2.7 Länsstyrelserna måste beakta alla samhällsintressen och verkligen samverka I det nya miljöbalkskapitlet krävs formuleringar om att länsstyrelserna ska beakta alla samhällsintressen av att använda vatten och i samverkan delta med kompetens inom alla dessa områden. Så här långt i samverkan är erfarenheterna att vattenvårdarna dominerar helt, ibland får kulturvårdarna spela en blygsam roll. Andra aspekter på vattnets användning beaktas inte alls, allra minst elsystemnyttorna trots att dessa ägnas en egen paragraf 27 i FVV. Denna ensidighet kommer igen i nulägesbeskrivningar, analys och förslag. Länsstyrelserna hävdar ofta att alla andra aspekter än vattenmiljö (och möjligen kulturmiljö) får kraftverksägarna utreda själva. För att det ska bli en samverkan krävs att länsstyrelsens olika enheter och kraftverksägarna arbetar tillsammans, gärna i flera arbetsgrupper. En förebild är Dalälvsprojektet där parterna i flera arbetsgrupper arbetade sig fram till gemensamma uppfattningar om vilka förbättringar av vattenmiljö och elsystem som var angelägna och som rymdes inom den ram man satt för produktionsminskningar. I Ljunganprojektet fungerade inte denna ansats eftersom myndigheterna flera gånger om ville överskrida den ram som satts i den nationella planen. För att man ska kunna tala om samverkan måste kraftverksägarna ha helt andra möjligheter att föra fram sina intressen, själva eller med hjälp av kollegor, sina föreningar eller konsulter. Vidare måste också aktörer med andra samhällsintressen av att bruka vatten finnas med. De föreslagna arbetsgrupperna är lämpliga forum för detta. Förslag på ändringar av statusklassificering och miljömål (nu miljökvalitetsnorm) måste kunna behandlas i samverkansprocessen. Det finns också erfarenheter från andra länder, främst Tyskland, om hur man samverkar ute på fältet för att gemensamt identifiera förbättringsbehov och möjligheter inom främst vattenmiljö och elsystem men också andra samhällsområden som berörs. Allt detta måste framgå i det nya miljöbalkskapitlet och formuleras mycket precisare än de vaga skrivningarna i t ex nuvarande § 42 i FVV. Med den föreslagna utvecklingen och preciseringen av samverkan blir HaV:s vägledning för samverkan överflödig. SVENSK VATTENKRAFT #4 2022 7