Nöjesnytt Helsingborg 1
CHERRIE: ”JAG VÄXTE UPP TILL SOMALISKA LÅTAR OM P
ALESTINAS SORG” På albumet IFTIIN reflekterar Sveriges r&b-stjärna över ett decennium i musiken. Det har gått fyra år sedan Cherrie släppte sitt senaste album Naag Nool, ett poppigt projekt skapat tillsammans med sin dåvarande pojkvän och inte minst ett bevis på att den snart 34-åriga sångerskan från Rinkeby kan göra lite precis vad hon vill utan att förlora sin autenticitet. 2025 backar hon tillbaka och zoomar in där hon står, samtidigt som hon hela tiden rör sig framåt. Text: Malkolm Landréus Foto: Ebba Lange När vi ses har Cherrie nyss kommit hem från sin första turné i Afrika. ”The motherland”, som hon och miljontals andra människor kallar det. – Det var magiskt! Det var lite surrealistiskt, jag träffade på fans där, fick spela musik och fick samarbeta med en artist från Zimbabwe på scen. Men det jag såg mest fram emot med turnén var att få spela i just Afrika – jag har spelat på nästan alla andra kontinenter. Mycket i USA och Europa, och även Dubai, Sydkorea och Kina. Men aldrig i Afrika, trots att jag vet att jag har många lyssnare där. I Zimbabwe till exempel finns det die hard-fans som gör reviews på mina skivor på engelska. Det är så mäktigt. Jag har alltid velat åka just dit. Cherrie skrattar instämmande när jag konstaterar att hon är lite av en ”low-key superstar”. – Det är lite av en blessing helt ärligt. Det har mycket att göra med att jag är indie också. Det har varit organiska möten som tagit mig till de rummen jag borde vara i. Vare sig det har varit genom att öppna för andra artister som Stormzy eller Kehlani, eller att jag samarbetar mycket med UK-artister. Hade jag varit på ett stort skivbolag hade jag ju synts mer. Men r&b är väl en sån genre också, som hamnar lite under radarn, men som ändå är tonsättande för allt. Så det känns rätt estetiskt, haha. Vi pratar en del om hur hon kunnat hålla sig så pass nära den Cherrie vi blev introducerade till för ett årtionde sedan. Om 14 | nojesnytthelsingborg.se balansen mellan att synas och inte synas för mycket. Om vikten av att ha samma vänner som när man började och aldrig glömma varför man började göra musik från första början. För är det något som Cherrie har lyckats med så är det just detta. Inte bara att hon har lyckats upprätthålla en karriär i en mansdominerad bransch, fanbärare för en genre som egentligen inte är så stor i Sverige – utan kanske framförallt att hon är lika uppskattad idag som hon var då. – Jag glömmer aldrig bort mig själv men jag visar det som bäst när jag gör ett album, alltså de viktiga sakerna. Det är lätt att dra i sådana trådar när du alltid har utgått från genuinitet och det du tycker är viktigt. Jag är fortfarande vän med mina day ones, det är ett bra sätt att hålla fötterna på jorden och veta vad som är viktigt att säga. Det har förstås mycket att göra med att hennes musikaliska verkshöjd inte heller har stagnerat. Dels tack vare hennes rika och breda grund, både som artist och människa. Född i Finland, med rötter från Somalia, uppväxt i Sverige, släkt på flera kontinenter och hela världen som sin spelplan. Musikaliskt präglad av lika delar r&b, pop och hiphop. Utöver r&b och pop så har just hiphop och hiphopkulturen alltid varit en stor del av Cherries DNA som artist. Hennes första stora singel Tabanja känns nästan som en hiphoplåt. 163 för evigt var en tvättäkta gatubanger som inte bara bjöd på en ikonisk vers av Z.E utan också rap från sångerskan själv. På det nya albumet finns låtar som Ghettoromans – som låter som att någon scratchar över Nelly och Kelly Rowlands Dilemma – medan sättet hon skriver låtar allt mer liknar hur rappare gör. – Det är så mycket lättare för mig att hitta rätt ord och göra det på ett snyggt sätt. På nivån att jag nu går in och gör Jay-Z-grejen, med fyra bars åt gången. Skriver lite, men memorerar det mesta. De senaste åren har de flesta låtarna gjorts så. Jag lägger dem som en rappare, säger hon och fortsätter berätta om hur den här skivan förändrat hennes sätt att skriva och skapa. – I början var mina texter ganska lätta att smälta, om du lyssnar på första albumet så är det väldigt straight forward. Det har gradvis ändrats med tiden. Nu kan jag göra en låt som Decennier, som är väldigt mycket r&b. Hade man skrivit den på engelska hade den haft fyra-fem låtskrivare. Jag är så stolt över mitt skapande. Den första rösten som hörs på skivan är UK-rapparen Nines. – Jag älskar att skapa musik, men det är någonting med att skapa ett bra album som får mig att känna mig som en riktig artist. Det är det jag drivs av mest. På min andra skiva var Ozzy och Guleeds röster de första man hörde. Det är människor jag respekterar, som hedrar det jag gör. Nines är en speciell vän, för jag träffade honom genom familjen, och när jag fick vara med på hans skiva blev det min första etta någonsin. Jag har ingen etta i Sverige, men jag har en i UK, haha. Han har alltid behandlat mig som familj och var ett fan långt innan jag visste