019 1
Alltså var det lite nervöst att inför intervjun l
yssna på hans kommande andra album – “Äntligen borta”. – Ja, det kan jag förstå, svarar Jakob Hellman avvaktande och avstår mitt erbjudande om ett glas vin till förmån för en Coca-cola. Men omedelbart känner man igen sig. I de smarta popmelodierna, i det distinkta gitarrpopsoundet, i allvarsamma och intelligenta texter på slak lina mellan vardag och poesi och inte minst i Jakob Hellmans särpräglade sångstil. Och till det ett ordvirkande så elegant att man jublar och blir stum om vartannat. Oron ersätts av lättnad och lycka när det snabbt står klart hur oerhört bra hans nya album är. – Vad fint att du tyckte det, ler Jakob Hellman och lutar sig tillbaka. Häromdagen lyssnade jag på den i färdigt skick själv för första gången. Jag lyssnade tillsammans med min fru, hon hade inte heller hört den i färdigt skick och var också lite nervös. Hon vet att jag är så petig och törs nästan inte tycka saker för att då vet hon att jag blir på dåligt humör hela dagen. Om hon tycker fel saker. Men nu när vi lyssnade tillsammans blev det jättefint, faktiskt. Vi hade inte planerat det utan bara satt där och det blev bra. När jag lyssnar annars blir det lätt så att jag hakar upp mig på de grejor jag tycker att jag har gjort fel, men nu kunde jag känna att till övervägande del så är det någonting bra, det här. Vilket helhetsintryck fick du? – Jag upptäckte sammanhang, röda trådar mellan låtar som jag inte hade tänkt på innan. Det visade sig att det finns en sorts tema i skivan. Det är ju på ett sätt spretigt och det är skönt att lyssna på en låt i taget, i bilen eller så. Men den är också sammanhållen i känslan och lite välpolerad. När jag läser om “Och stora havet” framstår just det som en konfliktfråga mellan dig och den skivans producent Danne Sundqvist. Han ville ha mer välpolerat och du ville ha mer oputsat, förstod jag det som? – Det var inte så farligt. Det var vissa låtar som vi tyckte olika om. Då ville ju jag vara rebell. Jag tyckte väl framför allt att “Vara vänner” var lite mesig. Men det var egentligen petitesser, det handlade om en virveltrumma och en elgitarr, men jag ville ju också att den skulle märkas och synas och spelas på radio. Jag är glad att han fick igenom det, på samma sätt som Mange fick igenom sina idéer den här gången. Eller Kitok, då. Kitok, eller Mange. Egentligen heter han Magnus Ekelund och han är Jakob Hellmans vapendragare och närmaste i samarbetet med “Äntligen borta”. Han är drygt 20 år yngre än Jakob, och var från början ett troget lokalt fan hemma i Jokkmokk. På hans tidiga rapsinglar bidrog Jakob Hellman, kanske mer med uppmärksamheten kring sitt namn än musikaliskt och sedan dess har de följts åt på den steniga färd som varit Jakob Hellmans ‘under tiden’-karriär. Numera kan Kitoks betydelse inte överdrivas – i motivationshöjande, i arbetsmoral, i låtval, i inspelningsdisciplin och i ljud. Det är Kitok som har producerat “Äntligen borta” tillsammans med Jonathan Lundberg. – Som till exempel psalmen som är med på skivan, “I denna ljuva sommartid”. Det var inte min idé. Jag har spelat den live ibland och Kitok säger att den gjort stort intryck. ”Spela in den så får vi se”, menade han. Jag förstod inte varför den skulle vara med men nu tycker jag om den. Den ger en annan bild. Hur mycket är skivan ett gemensamt verk? – Ganska mycket. Produktionen, arrangemangen med bandet – Jonathan har gjort mycket. Låtarna i harmoni med texterna är mina men även där har de haft förslag i vissa låtar. ”Gör den här kortare”, sa någon av dem. ”Är du inte klok, det vill jag ju inte göra”, svarade jag. Men så försökte jag och så funkade det. Det blev ju lättare, dessutom, jag slapp skriva en massa text! Haha! Du är lat! – Javisst! Så är det! I sin musik och sina texter låter Jakob Hellman lika passionerad idag som han gjorde med “Och stora havet”. I sitt sätt att tala om sin musik och om sina texter är han mycket långsammare, eftertänksam och mindre distinkt. – Jag skojar med döden på skivan, det är centralt. Ner i 14 Jakob Hellman har ryktats släppa en ny platta varje år de senaste 29 åren. Fortsättning på sidan 16.