019 1
min mörka grav, det är ett sätt att säga att live
t segrar. Eller bara att jag är inte rädd för döden. Det temat upptäckte jag när jag lyssnade på skivan. Eller det visste jag väl, på sätt och vis, men när jag lyssnade blev det ännu tydligare att det är genomgående. Sedan ett år räknar Jakob Hellman Mallorca och staden Palma som sitt hem. Hans fru är präst i Svenska kyrkan där och hans barn går i svenskspråkig skola. – Men kyrkan stängde tillfälligt i mars för att det inte kom något folk. Det var fullständigt utegångsförbud och då stannade vi några veckor i lägenheten. Vi fick inte gå ut med soporna ens på en vecka eller två. Nu är Svenska kyrkan i Palma igång igen men inte som vanligt. I videoklipp från kyrkan på YouTube syns Jakob Hellman spela barnvisor tillsammans med sin fru. Hur är det med hans egen gudstro? – Jag kan liksom inte bestämma mig. Jag är ju inte präst, för att om man är det måste man ju bestämma sig. Det har inte varit svårt för min fru, hon har med sig sin tro sedan hon var liten. Men jag har aldrig satt ord på det på det sättet, jag har aldrig känt att jag behöver det. Kanske någon period i ungdomen när jag funderade på om jag trodde eller inte. Fortfarande kan jag väl fundera på det ibland, när jag tar nattvarden eller så, men mycket mindre än förut. För att jag har förstått mer av kyrkan – där är man välkomnad utan att behöva ha bestämt sig. Jakob Hellman smakar på orden som sammanfattar hans upplevelse av kyrkan. – Tillit. Förtröstan. Så känner jag. På det sättet känner jag mig mer troende än förut. Jag litar på att jag inte kan fixa allting, men jag gör det som jag kan och sedan får jag lägga resten hos en annan instans. Det är väl Gud, isåfall. Det kan vara så att det fungerar intuitivt inuti mig när jag har tillit, att det inte bara är jag själv och mina dumma tankar som ska lösa allt. Vi får väl hjälpas åt lite, dra åt rätt håll, göra så gott man. Gud finns med i flera texter på Jakob Hellmans nya skiva. I psalmen förstås, men också i “Måste va lycklig nu” där han ber Gud om tålamod. – Jag är inte så rädd för att använda Gud. När jag känner att det är så jag ska sjunga då får jag ju lov att följa med det. Det är väl inte upp till mig att ta ställning till om Gud finns eller inte. Han finns väl oberoende av vad jag tycker. Om han finns. Ska vi prata lite om den där utnämningen av “Och stora havet” som Sveriges bästa album genom tiderna i Nöjesguiden 1997? – Ja, det trodde man väl aldrig att det skulle ta skruv på det sättet som det gjorde. Det är ju tacksamt för mig kommersiellt, fortfarande. Jakob Hellman har flera gånger förklarat bort den där utnämningen som ett statistiskt felslut. – Jag tänker lite matematiskt. Om jag har gjort en enda skiva, och om man överhuvudtaget har med mig i beräkningen, blir det den skivan man tänker på. För dem som har gjort flera skivor sprids ju rösterna mellan 20 skivor. Matematiken gjorde att jag fick förstaplatsen, men det är ju väldigt fint att överhuvudtaget vara med i matchen, det räcker gott. Var den utnämningen en av de saker som hämmade dig? – Hm. Jag tror inte det. Nä, det var nog helt andra grejer. Att jag inte ville synas. Att jag inte ville sjunga om mig själv. Jag hade fått känslan av att jag behövde vara utlämnande och det ville jag inte vara. Ett tag ville jag inte alls vara i blickfånget – titta inte på mig, titta på låtarna. Nu har jag landat i att jag kan vara utlämnande om jag vill, men att jag inte behöver. Hade det kunnat gå fel och stanna av, som det gjort många gånger under drygt tre decennier sedan förra albumet, undrar jag, och Jakob Hellman svarar med brutal ärlighet: – Ja, hade det inte varit för att “Så mycket bättre” kom in i bilden så hade det kunnat avstanna. Då hade vi inte haft en deadline från skivbolaget mitt i sommaren för att kunna leverera material. Då hade vi kunnat hamna i att ”vi gör klart det i höst” och så hade vi skjutit upp igen. Då hade risken varit att jag hade tröttnat på låtarna, så som det varit en del förut. Jag är ju expert på att dra mig ur och att skjuta upp saker. 16 Den 8 januari får alla Hellman-hungrande äntligen sätta tänderna i en ny skiva. När man läser intervjuer från decennierna – från turnén efter debuten, från Kalasturnén 1999, från dina spelningar 2016 – har det alltid varit snack om en ny nära förestående skiva. – Jag har nog trott på det själv. Det är inte så att jag bara dragit en vals. I samband med Jakob Hellmans spelningar hösten 2019 verkade till och med media ha givit upp. – Jag tror att de tänkt att det inte är någon idé att fråga, det spelar ingen roll vad jag svarar eftersom jag har sagt sådär så många gånger. Men hade jag inte gjort en skiva nu så kanske det bara hade blivit för mycket. Redan för ett par år sedan var Jakob Hellman i legendariska Hansastudion i Berlin, där bland andra David Bowie, Iggy Pop och Depeche Mode gjort några av sina viktigaste skivor. Idag ägs studion av den välmeriterade göteborgaren Michael Ilbert. – Han och jag hade faktiskt försökt göra en rockskiva ihop direkt efter “Och stora havet”, men det blev inget, jag ville inte. Han påminde mig om att på den tiden gjorde jag inte färdigt något, jag bara kom med nya halvfärdiga låtar hela tiden. Men nu när vi prövade igen kände jag att det var en skön känsla med mina låtar. “Måste va lycklig nu” gjorde jag där och spelade in i en första version. Det var roligt, för första gången på länge. Känslan att få förverkliga idéer, istället för känslan att ”lämna mig ifred”. Att en artist som så tydligt begärt att få bli lämnad ifred skulle delta i “Så mycket bättre” i TV4 var kanske en ännu större högoddsare än att han skulle göra ett nytt album. – Det var väl allt hallå kring turnén förra hösten. De tyckte kanske att ”han verkar vara pigg”, så de ringde. Annars hade de väl varit oroliga, jag kanske inte verkar vara att lita på. Och du var inte svårövertalad? – Nej, jag tackade ja direkt. Det låg i luften. De hade skickat ut någon trevare förut och då var jag inte intresserad. Nu passade det bra. Han berättar med stor entusiasm om inspelningen av programmen. – Jag trodde inte att hemlighetsmakeriet angående vem som gör en tolkning av vem var så stort i verkligheten, men det var det. Men det gick ju att lista ut vetenskapligt vem som skulle sjunga. Man visste ju att just den där låten måste ju komma, och man kunde räkna vilka som hade sjungit ett antal låtar och dra slutsatser genom att kolla runt bordet och se varför inte den personen dricker vin som alla andra. ”Det måste vara den låten, och det måste vara du eller möjligen du som ska göra den”. Hela tv-situationen handlar ju annars om att skapa starka känslomässiga reaktioner. – Man blir verkligen uppfylld. Jag är ganska känslosam, i synnerhet när jag blir pressad genom att gå upp tidigt och kommer i säng sent och sitta och dricka och hålla på med aktiviteter som att fäktas och sånt. Då blir man ju helt färdig, då räcker det att visa en bild på någons mamma så börjar man gråta. Den 8 januari släpps “Äntligen borta”. Går samhällsutvecklingen åt rätt håll så kommer Jakob Hellman till Örebro och Conventum den 30 oktober.