Hemlagat Aktuellt, produkter, tips och intervjuer.
Hemlagat Matig och smakrik vego med Gustav Johanss
on
Hemlagat Jonas Cramby, Petter Askergren och Ai Ven
tura om livet i köket
Hemlagat Välkommen ut! Mat att servera med himlen
som tak
Hemlagat Läsning: Memoarer från livets alla kök
Minnen från livets alla kök Männi skor, ins ikter
& smaker Om jag hade varit en person av sådan dignitet så att jag någon gång blev tillfrågad om att skriva mina memoarer tror jag att jag skulle kalla dem ”Mina kök”. Det är förstås en lagom pretentiös blinkning till Maksim Gorkijs Mina universitet (jag är ju ändå litteraturkritiker till vardags) men framför allt gillar jag tanken på att göra en levnadsteckning genom de olika kök som man passerar under en livstid. Och precis som med Gorkijs universitet så handlar ju de där köken om en hel massa andra saker: människor man möter, insikter man når, saker man lär sig, smaker man upptäcker. Köken följer en genom hela ens liv. Några sådana memoarer blir det sannolikt aldrig. Knappast några andra memoarer heller. Men jag minns alla mina kök och maten jag brukade laga i dem. Eller maten jag brukade serveras från dem. Vissa av köken har varit viktigare än andra, och de har inte nödvändigtvis varit mina heller. Många har tillhört anhöriga eller vänner. Det de har gemensamt är att jag har upplevt några av mina bästa stunder i dem. Många dåliga också, förstås. Man kan både gråta och gräla rätt bra i ett kök. Men när det är bra i köket, då är det verkligen bra. Köket HAR en tendens att vara hemmets hjärta, få klichéer är sannare än den. Det är därför jag blir så bekymrad när jag ser alla de här moderna, sterila köken i bostadsannonserna och inredningsmagasinen i dag. Hur ska man kunna hitta hjärtat i en miljö som ser ut som ett laboratorium? Köket jag växte upp i var en orgie i orange och brunt, ett riktigt klassiskt ädelsjuttiskök. Det var ett typiskt svenskt kök i ett höghus byggt runt 1940. Min mamma målade om alltsammans enligt tidens trender 1975. Ett olyckligt val av tidpunkt, även om nog en och annan retrojunkie där ute i dag skulle falla i extas över våra mörkbruna väggar och orange skåpluckor. Vad lärde jag mig i det köket? Vem blev jag? Vad åt jag? Vad lagade jag? Den sista frågan är lättast att besvara: jag lagade knappt någonting. Jag började inte laga mat på allvar förrän efter att jag hade flyttat hemifrån. En gång gjorde jag dock en potatisgratäng när min mamma var bortrest, enligt ett recept i Anna Bergenströms Första kokboken som jag följde slaviskt. Vad jag lärde mig i det där köket är lättare att besvara: nästan allt, i alla fall från barndom till flygfärdig ålder. Kanske allra starkast minns jag de långa tedrickningsnätterna med vänner. Outsinliga samtal om allt som var livsviktigt, ofta ända tills morgonsolen sken in genom fönstret. När slutar man ha sådana köksbordssamtal? Och varför? Är det för att man när man är vuxen tror att man är fullärd, att man vet allt? Förr levde många människor i Sverige på ett helt annat sätt i sina kök än vad de gör i dag. Helt enkelt för att de var så illa tvungna. Köket var inte sällan både sovplats, samlingsplats och matplats. I det pyttelilla sörmländska torp vi hyrde under många år fanns bara två rum: ett stort kök och en liten kammare. En farbror som kom förbi en dag berättade att han var uppväxt i torpet, i en niobarnsfamilj. Hela familjen hade bott i köket, på vintrarna hade man inte ens värmt upp den lilla kammaren. I köket kunde man hålla värmen i midvinterkylan, trots att torpet saknade elektricitet. När jag var liten tyckte jag att det var höjden av mys att äta i samma rum som man sov. Min pappa gjorde det under en period när han bodde i ett antal jättesmå andrahandslägenheter och jag tyckte att det var ett slags befriande undantagstillstånd att hälsa på honom där. Men mina åtta år i en egen lägenhet på 25 kvadratmeter med kokvrå botade mig så småningom från den vurmen. I Italien, där jag är ofta, är det väldigt vanligt med soffa och tv i köket, så att köket också används som vardagsrum. Kanske är det också tanken på köket som / Mat som en röd tråd i livet ”En matbok för dig som tycker lika mycket om att läsa om mat som att laga och äta den” Texten är hämtad ur boken Kris, kalas och kolhydrater — recept och berättelser för goda och dåliga dagar, skriven av Annina Rabe och Anna Hellsten (Bonnier Fakta). I boken kan du läsa mer av både Anninas och Annas ord om hur mat, matlagning och ätande löper som en röd tråd genom våra liv, genom kriser, barndom, glädje och sorg. De beskriver det som att boken är en hyllning till alla kök som passerar en människas liv. Dessutom innehåller boken en mängd recept. Tips! Följ Annina och Anna här: @shampoorisingcooks / forts. s. 40 Hemlagat 39 Porträttbild: Gabriel Liljevall
Hemlagat Tacos alla dagar i veckan
Hemlagat Baka franska klassiker