Nöjesguiden STHLM 1
andra män, vill säga. “Singel efter 10-årigt förh
ållande, hur raggar man idag?” skriver en kille med ansiktstatueringar och cheva-pickup. “Bli kvinna” svarar signaturen Mats. “Ingen normal kvinna vill ha någon som ser ut som ett fentanylfreak i ansiktet” skriver en annan man. Jag sa ju det – de hatar det. DAGENS ONÖDIGHETSMEDALJ GÅR till tjejen som uppdaterar ett gammalt inlägg från 2024 med att hon nu är “off the market”. Hon vädjar till folk att sluta skriva och redogör detaljerat för hur ofta hon fortfarande uppvaktas av gruppmedlemmar (“flera meddelanden i veckan”). Eftersom 90 procent ändå inte läser bildtexterna får uppdateringen motsatt effekt – och inlägget sprids ännu mer. Parallellt med de vanliga inläggen pågår också en narcissistisk lek där personer (övervägande kvinnor i medelåldern) postar bilder på sig själva och ber folk gissa deras ålder. Även män ägnar sig åt den här självgoda sporten, fast på annat sätt. “Alla säger att jag inte ser ut som 50…” inleder en man, innan han går rakt på sak och frågar (“enbart kvinnors åsikt, tack”) om de fortfarande tycker han är snygg. ETT EFFEKTIVT SÄTT att få kontakt borde rimligtvis vara genom att berätta lite om sig själv. Vissa inlägg säger dock mer om personens före detta. “Varför e utseende allt??” inleder en kvinna frustrerat sin text. “Jag söker en person som kan vara lojal och pålitlig!!!” skriver en annan, innan texten glider över i ett resonemang om vem som egentligen har störst problem – den snygga killen som ger den fula tjejen falska förhoppningar genom att ligga med henne och sedan behandla henne som en i mängden, eller killen som är snygg men dryg och blir dissad av alla snygga tjejer så han måste ligga med en ful tjej? Jag läser flera gånger men förstår fortfarande inte. Det ska klarna i nästa stycke: “Killar kan vara h*r*r”. Hon väljer glädjande nog att avrunda i dur: “Alla människor är fina både på utsidan och insidan, det handlar om att hitta rätt person.” Amen. I GRUPPEN FRODAS också en riktig klassiker: att beskriva vad man inte vill ha. En kvinna som av profilbilden att döma är i 30-årsåldern radar omsorgsfullt upp killtyper hon tidigare dejtat och nu helst vill undvika. Bland annat: otrogna, lever dubbelliv, emotionellt omogna och de som lånar hennes trosor utan att fråga om lov. Ett liknande fenomen uppstår när människor svarar på annonser genom att förklara varför de inte passar in på det som eftersöks. Varianter av "Tyvärr, bor inte i Karlstad” och “Synd att man är för gammal” kan dyka upp hundra gånger i ett och samma kommentarsfält. En lätt surrealistisk stämning infinner sig varje gång Göran, 70, förklarar för tvåbarnsmamman Melanie, 28, att han “nog inte är vad hon söker”. Lärde vi oss inte att om man inte har något snällt att säga, kan man lika gärna vara tyst? JAG VET HUR det där lät. Det är lätt att känna frustration över den äldre generationen av mäns tillkortakommanden när det kommer till självinsikt, eller förmåga att uttrycka eller hantera känslor. Deras skeptiska inställning till terapi har inte lämnat någon oberörd. Men när en ung tjej med uttalad adhd30 NÖJESGUIDEN | NR 5, 2025 diagnos sårbart uttrycker sina känslor av utanförskap – att känna sig annorlunda och inte passa in – kommer de till undsättning. Mållös ser jag på när runt 400 män i varierande åldrar erkänner sina svagheter, misstänkta diagnoser och tunga känslor – som om det vore inträdesprovet till pärleporten. Cynikern i mig anar såklart baktankar. Men det är också rätt rörande. SEDAN FINNS DET en ganska stor kategori inlägg som med lätthet kan sorteras under illa dolt skryt. Män och kvinnor som postar sina rejält välsvarvade kroppar med tillägget att de “alltid hatat hur de ser ut”. Jag säger inte att känslan inte kan vara sann, jag säger bara att det nog inte är därför bilden läggs upp. Att förklä skryt i sårbarhet är ett otroligt populärt grepp i gruppen – som vissa män verkligen hatar. När det utförs av DET FINNS SÄRSKILDA Facebookgrupper för människor som vill dela med sig av helt ointressanta saker om deras liv. Det här är inte en av dem. Ändå ser jag regelbundet inlägg i stil med “Idag ska jag sola och äger ingen keps. Hur skyddar jag huvudet bäst då?”, “Är det någon mer som gymmar?” och “Kirsty Armstrong följer inte mig på TikTok”. Folk redovisar sina helgplaner med samma självförtroende som om ett UFO just landat i deras trädgård, i regel ackompanjerad med en bild där de skålar “skönt” mot kameran. Mina hornhinnor svider av mängden inlägg i stil med “Jobb, träning, handling och matlagning avklarat = en välförtjänt kväll i soffan med ett glas vin!”. En man försöker sig på något slags världsrekord i tråkighet när han ingående redogör för hur han inte kunde parkera cykeln utanför varken jobbet eller gymmet – på grund av ett nytt förbud – och därför tvingades ta bilen. En powerpoint-presentation om olika sorters slipsknutar hade varit ett mer effektivt sätt att få gå på dejt. Andra använder gruppen som ett slags filosofiskt bollplank. “Jag undrar varför yngre kvinnor är mer attraktiva än äldre flickor” – och möts av 300 teorier, de flesta för deprimerande för att återge. “Varför är vi män otrogna? Varför kan inte kvinnor acceptera detta?” skriver en annan, med uppenbar dödslängtan. ANDRA INLÄGG ÄR mer genomtänkta och kreativa. En kille postar en video där han sjunger en egenskriven kärlekslåt. Visst, någon dysterkvist måste förstås påpeka att han sjunger falskt, men annars blir det mestadels glada tillrop. En annan har lagt timmar på att snickra ihop ett purpurfärgat kärleks-cv i ett bildprogram som han delar med sig av, och en tredje skärmdumpar hela sin privata kalender för kommande månad – så att potentiella dejter enkelt kan boka in sig. Om inte det är service, vet jag inte vad som är. JAG SLUNGAS MELLAN känslor och intryck. Ena sekunden läser jag om en änka som försiktigt vågar sig ut i dejtinglivet igen, i hopp om att hitta en ny livskamrat. Nästa sekund höjer Micke från Tomelilla en långburk mot skärmen och ropar “SKÅL PÅ ER!! ÄNTLIGEN FREDAG!”, som om han just uppfunnit helgen. Och någonstans där når vi nog pudelns kärna. Singelgrupperna på Facebook är, i all sin röra, en djupt mänsklig plats. Här samsas toppar med dalar, självtvivel med längtan – och den eviga drömmen om att någon ska se en, stanna kvar och helst inte ta för sig av ens underklädeslåda. Vissa annonser får hundratals svar, andra ett dussin. Men nästan alla får något. Åtminstone en emoji, eller en rysk bot som kommenterar med eldflamma och ett kryptiskt "Hello dear". Stödet kan vara generöst där det behövs, i andra fall skoningslöst och obevekligt. Men ett faktum kvarstår, i det här hörnet av internet, bland 100 000 sökanden, är alla lika inför kärleken.