Kingsize 1
Intervju: Aleks saker och leka. Jag leker med min
son hela tiden, jag leker mer än vad han gör. Jag ser mannen som en beskyddare och tycker inte det är något fel med det. Vi har levt i en feministisk era där det blivit normalt att säga att män är skit, jag tycker det har gått för långt. Men kan du inte lyfta dina värderingar utan att dra in Andrew Tate? – Jo, jag sa det då, att jag står inte för allt han säger, men det här tycker jag är bra. Jag nämnde Jordan Peterson också som jag inte heller alls står bakom. I mitt huvud tänker jag på alla kvinnor som dödas eller utsätts för våld av män, hur kan någon då tycka att feminismen gått för långt. Jag uppfattar dock Aleks som en sådan person jag hade kunnat ha respektfulla diskussioner med, att saker han nämner om lika rättigheter är de facto feminism. Aleks börjar prata om en sjuklig manosfär där maskulinitet för unga män handlar mer om att ha de fetaste klockorna, värsta bilarna, att inte gifta sig. Aleks lever själv väldigt enkelt och han har slutat lägga ut sina åsikter på sociala medier utan tänker att musiken får tala istället. 24 KINGSIZE MAGAZINE | NR 2, 2025 Hur ser du på orten där du växte upp idag? Jag syftar mer på orten som en kontext än en särskild förort. – Jag är jättetacksam till förorten och de människor som har funnits där. Det är en del av vem jag är och det gav mig mitt uttryck. Men det finns också en viss mentalitet som jag har haft - även som vuxen - som inte har varit positiv. Jag nämner det i ”Sayonara”, jag kallar den förortsdemonen. Det är svårt att förklara för en människa som inte har upplevt samma saker som jag och många andra med mig. Det är en form av mentalitet där jag sätter mig själv i en box. Jag tycker att vissa saker är svenniga som inte är det, utan som egentligen är utvecklande och positivt. Men min inre förortsdemon säger ”vad är det för svennig grej?!”. – Jag jobbar fortfarande aktivt med att ta mig ur den mentaliteten. Jag vill lämna förortsdemonen som försöker bura in mig, och samtidigt ta med mig det som är bra från orten; att aldrig ge upp, att stå upp för vem du är, att vara stolt över din härkomst, att kunna sticka ut. Bilderna på Instagram nu är när Aleks är ute och vandrar, campar och paddlar kanot. Han poserar med getter och marknadsför sin musik. En lång väg kan tyckas för en kille från betongen med invandrarbakgrund. Du hade kunnat vara en av de där grabbarna som suttit inne eller varit död. Du beskriver ofta svåra saker som du tagit dig vidare från. Vad är det som gjort att du lyckats? – Jag tackar Gud, och jag tror att det har hjälpt mig att jag alltid varit en reflekterande person. Kanske för att när min pappa dog var jag bara nio år och jag började reflektera kring mitt liv, vilket är väldigt ungt. När slutade du att vara barn? – Jag kommer aldrig sluta vara barn. Jag tar mitt ansvar men man måste kunna ha kul och skratta åt skitlöjliga Hur har förortsmusiken förändrats? – Skillnaden är att den har blivit mycket råare. Det är inte om din talang utan en tävling om vem som kan vara råast, där det kriminella dominerar. Det är synd att det har blivit så men det är vad det är. Jag är tacksam att jag har fått växa upp under eran som jag ser som hiphopens guldtid. Den är en del av mig, jag är en del av hiphop. Jag är glad att hiphop finns för våra yngre också. Det finns jättemycket talang och nu är svensk hiphop på topplistorna vilket jag är glad över. – Hiphop kommer alltid vara i en formbar fas. Den kommer aldrig stagnera. Jag hade inte velat att hiphop var boom bap idag. Jag hade själv tyckt det var skittråkigt. Jag gillar att den får ta nya uttryck, leta sig in i nya gränder. Men jag hoppas den kan återknyta till folket, att den inte blir en corporate grej för mycket. Hiphop ska vara rösten, folkets poesi. WWW.KINGSIZEMAG.SE