Omtanke 1
TEMA: SKYDDAT BOENDE Karin hade fördomar om vilka
som behöver komma till ett skyddat boende, att det ska vara sönderslagna kvinnor som inte kan ta hand om sig själv. hade ju heltidsjobb, ordnat liv och kunde ta vara på mig själv. Där var nog de första fördomarna, att man skulle vara en viss typ av kvinna för att hamna på skyddat boende; sönderslagen och inkapabel att rå om sig själv. Vi hade heller aldrig haft med Socialtjänsten att göra tidigare, så det här var helt nytt. Men Karin gick med på att flytta, dels för att det var ohållbart att bo hos föräldrarna och dels för att barnen måste till skolan. – Vi åkte till det skyddade boendet med min bil och det var en märklig känsla, att lämna sitt eget hem utan att veta vad som skulle hända. Sen satt vi där plötsligt, alla i samma rum och försökte börja smälta vad som hände. Men man kommer in i den nya tillvaron förvånansvärt fort. Jag kände mig aldrig misslyckad eftersom jag visste att jag inte gjort något fel. Men jag var besviken på hur det funkar; att förövaren får bo kvar i sitt hem medan vi tvingas fly, det är förjävligt, säger hon. KARIN BERÄTTAR ATT hon är en väldigt driftig person som alltid ser till att ha saker att göra. Även nu, i den nya situationen som en kvinna på flykt med sina barn. – Dagarna fylldes med praktiska syss22 | www.ssil.se » Han ringde mig tiotals gånger per natt och han visste alltid var jag var« lor, som att prata med polis och advokat och göra en stämningsansökan för att ta ut skilsmässa. För mig var det viktigt att ha rutiner och saker inplanerat för att fylla dagarna med någonting och få tiden att gå. Barnen mådde dåligt, de var bleka, ledsna och förstås rädda. – De undrade hur det skulle bli, det gjorde vi alla. De blev snabbt uttråkade, men efter att det gjorts en skyddsplanering fick de åka till skolan i taxi, för att få lite rutiner de kände igen i alla fall. Karin och hennes barn var de enda svenskarna, många av de andra kvinnorna pratade knappt svenska. Karin ville hjälpa och stötta och blev lite av en psykolog åt dem. Själv hade hon inte tid att fundera vad som hänt eller känna efter. – Den enda planen var fokus framåt och skilsmässa. Jag hade så mycket ta tag i så att jag inte hade tid att gå in i känslor, jag är väldigt rationell som person när det väl gäller. Det blir mycket vad man gör det till. Det är inte jättekul att dela hus, dusch och toalett med okända människor, att vilja laga mat men upptäcka att spisarna är upptagna. Men men får anpassa sig, man måste helt enkelt. Jag är tacksam för att det finns skyddade boenden. Sen att jag tycker det är sjukt att många drivs med så mycket ideella krafter, det är en annan fråga, säger Karin. FÖRUTOM DEN FAST anställda personalen på boendet kom det vissa kvällar och på helgerna volontärer för att hitta på saker med de kvinnor och barn som kunde gå ut. – Det var väldigt uppskattat att de tog hand om barnen några timmar, för då fick vi mammor en stund att andas lite. Man är ju på varandra i princip dygnet runt. Volontärerna gick ut i lekparken med barn, eller tog dem på bio. De som inte kunde lämna boendet satt de och ritade eller bakade med. Även om Karin själv till en början inte tyckte hon behövde en kurator så gick hon ändå med på att gå och prata med henne, när barnen gick på TRAPPAN-samtal för att prata om sina upplevelser. Kuratorn