Omtanke 1
TEMA: SKYDDAT BOENDE Karin satte sina egna känslo
r åt sidan, men gick till slut med på att träffa en kurator. var den första människan, förutom polisen som hämtade hennes man, som hon berätta för om det hon varit med om. Karin fick material att läsa, bland annat en broschyr om våldets normaliseringsprocess, en viktig ögonöppnare för henne. – Allt jag läste om stämde in på mig. Jag insåg att jag i alla år anpassat mig efter min mans humör och flyttat på mina gränser, sakta men säkert. Till slut tassade vi alla på tå kring honom för att inte reta upp honom. Sen kände jag en lättnad när han höll sig lugn, tills nästa gång. Jag minns att jag ofta tänkte att det här var väl inte så farligt och kanske var det jag som överdrev? Och jag förstod att det här kunde hända precis vem som helst. Det var viktig kunskap jag fick med från henne. Det var skönt att få prata med en person som förstod och hade den kunskap jag helt saknade, berättar Karin. Karins exman fick kontaktförbud, men det hände några gånger att han dök upp utanför boendet. – Jag såg honom på gatan utanför när jag hade varit ute. Då blev jag rädd och skyndade mig in och låste dörren. Någon av de andra kvinnorna berättade att de sett honom flera gånger i området, vilket kändes väldigt obehaglig. 24 | www.ssil.se » ...jag var besviken på hur det funkar; att förövaren får bo kvar i sitt hem medan vi tvingas fly« Några månader senare fick Karin ett telefonsamtal som förändrade hennes och familjens situation drastiskt. Karins exmans mamma ringde och berättade att han tagit sitt liv. – Det kom som en stor chock. Han var då tvångsinlagd på ett behandlingshem, så det borde inte kunnat hända. Tiden efter var fruktansvärt, alla var chockade och ledsna och förvirrade. Jag tycker också att det var märkligt att vi inte fick någon som helst hjälp. Vi bara lämnades, ingen frågade oss om vi behövde något, om vi ville ha stöttning, säger hon. EN KORT TID senare, efter fyra månader på det skyddade boendet, flyttade Karin och barnen in i en hyreslägenhet som kommunen hade ordnat fram. Vägen tillbaka till vardagen kunde börja. – Att hålla rutiner, även när livet är kaos, har varit viktigare än någonsin. Och mitt fokus har hela tiden varit barnen. I vårt fall är det här det bästa som kunde hända, om man får säga så. Eller det allra bästa hade såklart varit om min exman tagit emot all den hjälp som erbjöds. PÅ DET SKYDDADE boendet var det några kvinnor som lärde känna varandra och som har haft kontakt efteråt. – Jag har fått veta att det har gått bra för dem. Jag har även haft kontakt med kvinnor som jobbade där och är så tacksam för deras arbete. Idag är Karin själv engagerad i en kvinnojour, något som för henne kändes självklart när bitarna i livspusslet närmat sig varandra igen. – Jag vill kunna ge av min kunskap till andra kvinnor i behov. Jag har väldigt stor nytta av mina egna erfarenheter när jag möter kvinnor som drabbats av både våld i nära relation och av suicid. Hon uppmanar alla kvinnor som är i liknande situation att berätta för någon om vad som pågår, och att söka hjälp.