Scooteristen 133 1
MEDLEMSNUMMER 3622. JÖRGEN Håkansson. Medelålders
. 55 år. Medlem sen fyra–fem år tillbaka och inte med i någon lokalklubb. Gud vad trist, tänker ni… Eller är det så att jag representerar den genomsnittlige scooteristen bland klubbens drygt 1 000 medlemmar? Svårt att säga. Att jag sen var en obotlig fan av The Jam under uppväxten på 80-talet gör mig väl snarare ännu mer genomsnittlig – eller? Nu var det dock länge sen jag lyssnade på de unga, arga britterna på Spotify. Man har väl blivit vuxen, antar jag. MÄTARSTÄLLNINGEN PÅ MIN vita (såklart) Vespa Piaggio PX200E från 1983 är drygt 900 mil. Den matematiskt begåvade räknar kvickt ut att den rullat i snitt 20 mil per år sen den såg dagens ljus. Så, tänker ni, antingen har den gjort ett par få riktiga långturer, eller så har den bara rullat fram och tillbaka till ICA och däremellan stått still i nåt garage… Ja, rätt gissat. Det senare är helt korrekt. Farsan och morsan köpte den rykande varm från fabriken 1984 och åkte en del på den under 80-talet, men den ställdes in under ett överdrag i HSB-garaget på Norrmalm i Skövde i början av 90-talet och där blev den stående, bortglömd och övergiven i närmare tre decennier. Tills för några år sen, då jag förbarmade mig över den då 35-åriga pärlan och bytte bensin, motor- och växellådsolja, drog ut choken, vred om bränslekranen och satte foten på kicken och tryckte till… Startade på andra kicken. – Ska det verkligen komma så mycket svart och blå rök ut ur avgasaren? frågade min sambo oroligt där hon stod bredvid och betraktade mitt skruvande. – Njaeoo, svarade jag osäkert. VAR OLJEINBLANDNINGEN FÖR hög eller var det normalt vid tomgång? Något med oljepumpen? Efter att ha bläddrat och läst i mitt relativt nyinköpta, tummade exemplar av Haynes verkstadsmanual (för övrigt min bästa investering när det gäller Piaggion) och lite efterföljande tomgångsjusteringar på förgasaren tog jag mig en liten tur upp på Skövdes stolthet: berget Billingen. Sen var jag biten av den knattrande ”getingen”. För övrigt upphörde blåröken bara jag kört en sväng. – Jag tar med Vespan hem till mig och mitt garage nu, förklarade jag för min då 80-årige far. Det hade han inget emot, tvärtom: – Här blir det ändå inget mer åkt, så ta du med den hem, sa farsan. Sagt och gjort, nu fick den ett nytt hem, i ett nytt garage, där den sen dess fått trängas med både cyklar, byggsågar och en Mazda Miata (dubbelgarage med gott om plats… Not…). Jag nämnde ju att farsan och morsan köpte den 1984. Morsan tyckte förresten aldrig riktigt om att åka med bak (hon hade inget A-körkort). Kanske därför den blev stående efter några år… SCOOTERISTEN december 2025 HURSOMHELST… MIN FAR ägde flera Vespor på 60-talet. Han åkte bland annat – har jag fått berättat för mig några gånger – fram och tillbaka till sydtyska Kempten för att där besöka en kompis. På vägen hem, i långa utförsbackar, höll den på att skära, men farsan fick i kopplingen i någorlunda tid och rullade nedför de tyska sluttningarna, men med försämrad kompression de 120 milen hem… Kanske var det ändå trots allt ungdomsårens resor som var skälet till inköpet 1984. Nåja, nog om min far. Vad kan jag berätta mer om PX:en sen den kom i min ägo nån gång i början av 20-talet? Jag måste bekänna att jag faktiskt inte åker så mycket på den. Jag vill åka mer än jag gör, men man har ju aldrig tid… Känns det igen? JAG HAR BYTT bränslekran på den för några år sen. Det var lite meck. Fick köpa ett specialverktyg för att få den på plats inne i tanken. Rörformade störtbågar utmed båda sidokåporna och ett ryggstöd för passagerare sitter kvar sen –84. Golvmattan vid fötterna har spruckit så den fick jag slänga, men funderar på att köpa ny hos SIP. Jag har bytt några spruckna blinkersglas fram, lite glödlampsbyten i strålkastaren – ja, lite vanligt underhåll helt enkelt. Lite bökigt att montera ned störtbågarna var gång man ska ta av sidokåpan för att komma åt motorn är det i och för sig. Men man bör ju ändå ha med sig lite verktyg i handskfacket oavsett. Har alltid med motorolja där också för övrigt. Men jag har inte pimpat den med dekaler och annat roligt lull-lull. Men jag har dristat mig till ett schackmönstrat stänkskydd bakpå. Just så är det kanske: från ung och arg fan av Paul Weller och The Jam, till medelålders scooterist. Nåja, det är väl ändå inte så illa – jag har ju ändå en svartvit-rutig mudguard. Glödlampsbytet gjorde jag för övrigt i juli efter inköp hos Stig på EM Scooters i Säve norr om Göteborg (kan varmt rekommenderas den butiken). NÄR JAG SKRIVER dessa rader är hösten här. Det finns fortfarande många fina höstkvällar kvar att ta tillvara för en tur på PX:en. Bara man tar sig tiden. ”Jag hinner inte…” Den ursäkten får man försöka lägga på hyllan och i stället dra på sig hjälmen, pilla upp visiret bara lite, och låta höstens dofter och färger möta en utmed nån vacker, slingrande landsväg. Drive safely! Text: Jörgen Håkansson. Bild: Jörgen Håkansson och Gunnel Karlsson 11