Scooteristen 133 1
Text: Kalle Pettersson Textförfattarens brandgula
skönhet som numera vilar i scooterhimlen. Som fågel Fenix – en historia om att hålla drömmar vid liv D 12 et är mitten av 1990-talet och indiepopen sköljer som en våg över Göteborg. Det spelas Oaisis, Blur, Stone Roses och Pulp och i efterdyningarna dyrkas allt som är brittisk arbetarklass. 60-talsinfluenserna mixas med 80-talspunk och överallt är det mods, sharp skins och punkare. För egen del leder min tidiga kärlek för allt brittiskt, i kombination med ett brinnande motorintresse, mig rakt in i scooterscenen (även om jag i hemlighet är lite av en rocker). Jag lär känna Fronky som jobbar på EM-scooters och efter några blöta kvällar i klubbgaraget får jag köpa hans nyrenoverade, brandgula Vespa 50. Lyckan är total! Under ett par år dansar jag benen av mig till The Specials och vrålar mig hes till Stones och vespan blir det som bär mig och min nya identitet runt i stan. Men som det kan vara med ungdomskärlek falnar snart intresset och en ny tid står för dörren. Jag tar mc-kort och min brors före detta motorcykel står och väntar på mig. Vespan säljs till fel person och krockas i en betongsugga någon vecka efter köpet (förlåt Fronky). Motorcykelåkningen följer mig in i vuxenlivet och i mitten av 2000-talet träffar jag min framtida fru. Livet svänger och vi med det. Jag lämnar jobbet för att plugga och snart flyttar vi upp till Stockholm. Motorcyklarna (ja, det blev fler) blir kvar i Göteborg och efter några misslyckade försök på Blocket körs de på släp till skroten. Så av denna dröm blev bara aska, kan man tänka. DET GÅR NÅGRA år. Vi har pluggat färdigt och bott ett år utomlands. Efter hemkomsten kommer snart vårt första barn och tankarna på motorfordon är långt borta. Men så händer något. Under min första föräldraledighet tar jag långa promenader i Hägersten och märker hur jag allt oftare stannar för att kolla på allt med två hjul och motor. Jag känner saknad efter något att meka med och något att åka på. Samtidigt har min bror också flyttat upp till Stockholm och fått plats i Ekens mc-garage. Byggandet av caferacers har blivit allt mer populärt och jag har turen att få plats i garaget även jag. Efter lite letande hittar jag en lämplig donatorhoj och under några år byggs det flitigt i trevlig gemenskap i källaren bredvid Mariahissen. Där träffar jag också Henrik som även han bygger caferacer. Vi kör så småningom några turer runt stan och börjar planera längre turer på våra nybyggen. Henrik kommer också spela en avgörande roll för fortsättningen. EN KVÄLL I september 2016 får jag ett sms. ”Har du hört att det brinner på Ekens?” skriver brorsan. Vafan, tänker SCOOTERISTEN december 2025