Scooteristen 133 1
Henrik Svahn och textförfattaren gör sig redo för
start vid Cannonball 2019. jag som bara ett par dagar innan parkerat motorcykeln för vintern i garaget. Branden visar sig vara omfattande och merparten av motorcyklarna är mer eller mindre förstörda. Att börja om från början med samma projekt känns inte lockande och jag låter försäkringsbolaget ta hand om den. Dessutom har vi ingen lokal längre. Drömmen har återigen gått upp i rök. Eller? Henrik hade under sommaren gått och köpt sig en Vespa touring. Mest för att, som han sa, ha något att åka på till och från garaget. Men nu hade vi inget garage och inga motorcyklar heller för den delen. Dessutom hade Henrik ingenstans att parkera Vespan över vintern. Efter lite letande så fick Henrik tag i en liten skrubb i ett garage i Aspudden. I samma garage mekade några raggare med sina bilar i en lokal och en i annan var det replokal. I korridoren mellan dessa låg en skrubb där man precis kunde klämma in en scooter och lite prylar. Eller kunde man kanske få in två scootrar? Det borde gå, sade Henrik. Dessutom är det ju inte kul att meka själv. SAGT OCH GJORT. Snart hade jag hittat en Vespa P200 i Eskilstuna som såg ut att vara i hyfsat bra skick. Det var den inte, SCOOTERISTEN december 2025 men den startade och gick. Under vintern som följde blev det mycket garv och tandagnissel mekandes på golvet i korridoren. Vi fick kontakt med andra likasinnade via sociala medier och på våren 2017 åkte jag på min första scooterpremiär. Snart därefter åkte vi på vår första scooterträff och vi insåg att vi var fast. Nu för tiden bor jag återigen i Göteborg. Familjen har utökats, så även scooterkretsen. Jag har kvar samma Vespa, dessutom en Lambretta TV175, och vi har hunnit med åtskilliga träffar genom åren. Dessutom är vi del i hela den härliga gemenskap som scooterismen innebär. Vad framtiden inhyser är svårt att sia om. Ibland kan det kännas lite mörkt. Mycket av det vi tar för självklart kan försvinna i ett ögonblick. Men det är min övertygelse att om viljan och intresset finns kvar kan man resa sig ur det mesta. Tingen kan förgås men drömmarna bär vi med oss. Så när höstvindarna kommer med regn och rusk från de brittiska öarna drar jag på musik i garaget och drömmer mig vidare in i framtiden, och den här gången har jag inga planer på att sluta. Text & bild: Hannes Jensen 13 ” Under ett par år dansar jag benen av mig till The Specials och vrålar mig hes till Stones och vespan blir det som bär mig och min nya identitet runt i stan. Men som det kan vara med ungdomskärlek falnar snart intresset och en ny tid står för dörren.