Säkerhetsinstallatören 1
KRÖNIKA | HASSE ARO Ingenting heter området i Sol
na där säkerhetspolisen har sina lokaler HASSE ARO Född: 8 september 1957. Familj: Fru, fyra barn. Bor: Stockholm (uppvuxen i Tumba). Karriär: Började på lokalradion, följt av Radio Stockholm där han jobbade som reporter, nyhetsredaktör och programledare för Stockholm Direkt. Programledare för SVTs Trekvart och därefter för TV3s Efterlyst i drygt 20 år. Har även arbetat med andra program för TV3 och Krimkvarten för TV4. Under det senaste året har han varit tillbaka i TV-rutan med Efterlyst i TV3. Under hösten 2019 startade Krimtorsdag med Efterlyst och TV3 Dokumentär på TV3, Viaplay och Viafree. JAG HAR VARIT PÅ PRESSKONFERENS i lokalerna några gånger. Och namnet på området brukar faktiskt ofta känneteckna nyhetsvärdet på dessa sammankomster. Ingenting. Men på presskonferensen den 6 november, som handlade om sprängningar i landet, blev det betydligt mer än ingenting. Budskapet var väldigt tydligt. Det sprängs mer i Sverige än i något annat land i hela världen. Vi är mest utsatta. Smaka på den. Mest i hela världen. Det var många som just gjorde det. Smakade på orden, alltså. Och reaktionerna lät inte vänta på sig. Hårdare tag, fler poliser, misstroendevotum mot justitieministern. Det vanliga alltså. Men en sak stack ut. Den ansvariga polisen i Malmö fick lämna sin tjänst. Han blev visserligen sparkad snett uppåt. Men ändå. NÄR GJORDES EN POLISCHEF ANSVARIG för brottsutvecklingen senast? Jag rannsakar mitt minne och kan inte komma på ett enda tillfälle. Och jag kommer att tänka på New York-modellen. Den som knäckte brottsligheten i en av världens farligaste städer på nittiotalet. Den jag skrivit om många gånger förut. I debatten har modellen bara kommit att handla om en sak. Nämligen hårdare tag. Att polisen reagerade direkt. Att småbrottslingar omedelbart ställdes inför jourdomstolar. Att en handling fick omedelbara konsekvenser. Hårdare tag mot småbrott kvävde dom stora brotten i sin linda, helt enkelt. MEN I VERKLIGHETEN DET VAR BARA en del av det mäktiga projektet. Det fanns en annan del också. En det talas väldigt lite om i Sverige. Nämligen det personliga ansvaret hos cheferna. Stan delades in i områden, med en högsta polischef i varje distrikt. Med jämna mellanrum kallades dessa chefer - en och en - in till en särskild kommitté för att berätta om hur brottsbekämpningen gick i just hans eller hennes område. Chefen placerades på en stol framför kommittén. Bakom stolen fanns en stor skärm där brottsstatistiken för området rullades upp. Så medan personen berättade stod sanningen, svart på vitt, på skärmen bakom. Ett ganska tufft möte, kan man tycka. Mera ett förhör än någon slags samrådskonferens med ett urvattnat åtgärdsdokument som resultat. Här efterfrågades inga dokument. Här krävdes resultat. Och uteblivet resultat innebar avsked. På två år hade åttio procent av cheferna fått sparken. Och ersatts av mer effektiva och resultatinriktade. Men det tog inte slut där. New York-modellen var mer sammansatt än så. Det fanns nämligen ett ben till. Ett tredje, minst lika viktigt. Ett ben jag aldrig hört någon uppmärksamma här i Sverige. Det sociala benet. Det som kallades ”broken window-policy”. Kortfattat gick det ut på att rusta upp utsatta områden. Att laga varje trasigt fönster, tvätta varje klotter, fixa varje skadegörelse. Ett trasigt fönster leder till fler, var grundtanken. Men bakom detta dolde sig ett betydligt större socialt engagemang än att ringa glasmästaren. Frivilliggrupper som engagerade ungdomar i dessa områden. Gav dem ett alternativ till att ansluta sig till gängen. FÖR DEM SOM PÅ ALLVAR analyserat brottsbekämpningen i New York, visar det sig att alla ben var lika viktiga. Hårdare tag, större ansvar hos polisen och ett bredare socialt engagemang. I Sverige verkar det vara antingen eller. Antingen tycker vi att lösningen är hårdare tag, snabbare straff mer poliser. Eller så saknar vi det sociala engagemanget i dom utsatta områdena. Ett långsiktigt arbete för att ge ungdomar som saknar framtidstro, ett hopp, en vision. Ett alternativ. Tycker du det ena är du höger. Det andra vänster. Men ingen tycks på allvar inse att lösningen ligger i kombinationen. Å ena sidan hårdare tag. Å andra sidan ett större, lokalt, socialt engagemang. Och så kanske kryddat med lite personligt ansvar också? Lösningen är inte antingen eller. Utan både och. Sätt fast de som begår brott idag. Och hjälp dem som kanske kommer att begå brott i morgon. SÄKERHETSINSTALLATÖREN 4-2019 23