Omtanke 1
TEMA: FAMILJEHEM/HVB/LSS Rebecca Svensson utbilda
de sig till socionom och började föreläsa för socialtjänsten under sin utbildning. ”Det är ett för stort glapp mellan SOL och LVU” Socionomen och föreläsaren Rebecca Svensson hade vid sex års ålder redan bott hos tio olika familjehem. Den första gången hon placerades var hon tre år gammal, eftersom hennes mamma som var missbrukare och inte kunde ta hand om henne. Rebecca minns en barndom som var rotlös, osäker och skrämmande, för hon visste aldrig hur nästa dag skulle bli. – Att byta familjehem var en ständig anpassning, men det var väldigt få som anpassade sig efter oss, upplevde jag, säger hon. TEXT ANNE HAAVISTO FOTO ANNE HAAVISTO OCH REBECCA VENDESTEN Rebecca var tre år gammal när hon första gången placerades i ett jourhem. Då hade hennes mamma fått sitt andra barn och klarade inte av att ta hand om sina två döttrar. Rebeccas mamma, som själv hade en traumatisk bakgrund, led av psykisk ohälsa och missbrukade alkohol och droger. Rebecca berättar att hon mellan tre och sex års ålder bodde på tio olika ställen. – Mina första minnen är från när jag var runt tre. Min mamma var ofta aggressiv och även våldsam. Vid ett tillfälle hade jag slagit mig över ögat efter att hon knuffat in mig i en byrå. Hur det gick till, där skiljer min och mammas version. Och mamma sa att jag inte fick berätta, jag skulle säga att jag ramlat och slagit mig, för annars skulle socialtjänsten ta mig ifrån henne. Där började min rädsla för socialtjänsten. I min värld tog de oss från mamma, men senare förstod jag ju att mamma inte var kapabel att ta hand om oss, säger Rebecca. Hon minns också rotlösheten, känslan av att bli slängd fram och tillbaka. Att vakna upp i ett nytt rum, i en ny säng, och undra om mamma var där. – Jag minns att jag varit på barnhem ett par gånger, även om mamma alltid har förnekat det. Men när jag väl begärde ut min dokumentation, fick jag det svart på vitt att jag varit på barnhem. HENNES MAMMA TOG upprepade överdoser och hamnade på sjukhus. Då fick Rebecca och hennes lillasyster vara hos olika jourhem eller barnhem. När mamma nyktrat till åkte hon och hämtade hem sina döttrar. – Mamma kunde sladda upp i en bil med en ny kille och hämta hem oss. Hon sa ofta att hon kämpat för att få oss tillbaka, men så insåg jag i vuxen ålder att det inte var så. Jourhemmen och Socialtjänsten sa att ”mamma behövde vila”, ”mamma var på semester”. Hur de kunde låta mamma ta hem oss om och om igen har jag undrat många gånger. Vid ett tillfälle ställde hon oss vid receptionen på ett socialkontor och åkte därifrån, min lillasyster i bilbarnstolen och jag stod bredvid. Rebeccas uppväxt var orolig. Hon visste aldrig hur nästa dag skulle se ut, tog inget för givet. – Jag gick runt på helspänn, livrädd för socialtjänsten. Jag drömde mardrömmar om dem, fast jag inte visste vilka de var, förutom att det var hemska människor som tog barn. Jag var så stressad under en period när jag fyra, fem år att jag tappade hår. Mamma sa att jag hade en sjukdom, men i mina sjukvårdsjournaler står det att det var stress. HON FÖRSÖKTE ATT anpassa sig i de nya familjehemmen, hon var snäll och medgörlig, för att bli omtyckt och för att få stanna kvar. – Ofta fick vi stanna några dagar bara, ibland en vecka, den lägsta tiden var på fyra månader. Det var hos Inger och Stig, där vi för första gången i livet kände en trygghet. De var fantastiska och välkomnande, jag minns att de gick ner på knä till vår nivå välkomnade oss med öppna armar och pratade TILL oss. Vi bodde hos www.ssil.se | 21