Omtanke 1
Flickor med autism utmanar tvångsvården Var tredj
e placering slutar i vårdsammanbrott Unga flickor är den grupp som är mest utsatta för avskiljningar på SiS. Hur kommer det sig att denna grupp utsätts för hårdare behandling och hur kan vi bättre möta unga flickors behov av vård och undvika vårdsammanbrott? Sabina Björk och Jennie Linde fokuserar på dessa frågor under SSILs utbildningsdagar. TEXT JENNY FORS FOTO GETTY IMAGES, TILDA THINGVALL OCH PRIVAT Barnrättsbyrån har under flera år kartlagt och rapporterat om våld mot barn inom Statens institutionsstyrelse. Sabina Björk, tidigare verksamhetsutvecklare på SiS, har varit sakkunnig i granskningen. Nu arbetar hon inom socialpsykiatrin med att identifiera och åtgärda brister inom samhällsvården. – Var tredje placering slutar i någon typ av vårdsammanbrott, att insatsen får ett abrupt slut. Ofta får man höra att ”den här ungdomen borde inte vara här”. Det handlar om svårplacerade ungdomar med både social och psykiatrisk problematik, berättar Sabina Björk. Hon är en av föreläsarna under årets utbildningsdagar som SSIL anordnar på flera orter runt om i landet på temat ”De som utmanar – att undvika vårdsammanbrott”. Enligt Sabina Björk så utlöses ett vårdsammanbrott vanligast av ungdomen eller vårdgivaren på grund av ”eget beteende”. Sedan säger man från HVB att socialtjänsten inte alltid uppger tillräcklig information om behoven och ungdomens svårigheter. – Det kan till och med vara så att en ungdom skrivs ut av samma anledning som de skrevs in, till exempel våldsamt beteende. Det blir som ett moment 22 – ungdomen får flytta runt och kan inte får rätt hjälp någonstans. HON BERÄTTAR HISTORIEN om Anna, som egentligen är en mix av flera olika individer. Hon dömdes till rättspsykiatrisk vård efter en mordbrand och placerades sedan i en LSS-bostad. Personalen tyckte att hon inte borde vara där, att hon är ”fel målgrupp” för en LSS-insats. Hon var då tungt medicinerad, hade rösthallucinationer och våldsamt utåtagerande beteende. Som 12-åring blev Anna placerad i familjehem på grund av sitt våldsamma beteende. Hon gick inte till skolan och hon umgicks med äldre. Hon slogs så mycket att föräldrarna blev rädda för henne och hon placerades i jourhem. Sedan följde händelser av knivhot, polisingripande, BUP, bältning, tvångsmedicinering, SiS med låsta dörrar, fasthållning, nedläggningar och isolering. – Anna fick diagnoserna autism, adhd och hon bedömdes ligga på gränsen till intellektuell funktionsnedsättning. Vid riskbedömning befarades hon också ha hög återfallsrisk i kriminalitet, trots att hon aldrig varit kriminell. När Anna försökte hänga sig fick hon komma till BUP, men de tyckte inte heller att de hade förutsättningarna att ta hand om henne. Som ung vuxen fick hon avslag på ansökan om LSS-boende. Istället blev det boendestöd enligt LSS. Men hon släppte inte in personal i sin lägenhet. Hon slarvade med sina mediciner, www.ssil.se | 51