Nöjesnytt Jönköping 1
EN RAHM-TRÄFF MED MYCKET HV-HJÄRTA Det är mycket
som är osäkert inför årets SHL-säsong och då inte den vanliga osäkerheten om vilka som vinner guld och vilka som åker ur. Eller hur många avbrott för samtal med situationsrummet uppe i Stockholm som domarna hinner med under en match. Nej, i år är den stora frågan om det får komma publik till matcherna eller inte. Till och med större än frågan om vilket lag som HV får möta i finalserien. Det enda vi vet med säkerhet är att det står en engagerad tränare i hemmabåset med ett hjärta som klappat för HV71 sedan barnsben. Nicklas Rahm heter han, mannen som i år tar steget fram som ansvarig coach för HV efter att ha fungerat som assisterande under några år. För HV-fantaster är han ett välkänt namn, han var ju med i det klassiska laget som tog det första SMguldet 1995 och var en populär profil i hallen i nästan ett decennium. – Jag var bara sju-åtta år när jag började spela knattehockey i HV, jag nådde knappt upp till klubban, berättar han med ett stort leende. Barndomen i Lekeryd handlade bara om idrott – fotboll på sommaren och hockey på vintern. – Jag och lillbrorsan Magnus höll alltid på med bollar och klubbor, vi sporrade varandra och tävlade om vem som var bäst. Eftersom lillbrorsan Magnus numer också är tränare (huvudcoach i skånska Tyringe) kan man anta att de fortfarande tävlar mot varandra. Efter den sedvanliga vandringen genom ungdomslag, TVpuck och juniorlag var det dags för Nicklas att ta steget upp till A-laget - och för publiken att lära känna en energisk back med tigerhjärta som alltid kämpade till sista droppen – om inte slutsignalen hade gått innan dess. Efter tiotalet år i HV-dressen var det dags för en vindlande resa via Rögle och Frölunda ut i vida världen: – Jag fick chansen att under några spela i lite annorlunda hockeyländer som Österrike, Danmark och även Norge. Där lärde jag mig mycket om andra sätt att tänka hockey. Hockeyn där var, och är fortfarande, lite mer egoistisk än vad vi i Sverige är vana vid. Men det behöver inte vara fel – kan man kombinera spelbegåvning med ett taktiskt tänkande har man kommit långt. – Under hela min spelarkarriär var drivkraften att lära mig nya saker, att aldrig slå mig till ro och tänka att nu kan jag allt. Den viljan att lära mig nya saker tog jag med mig när jag slutade att spela och började som tränare. Ledaregenskapen, att hjälpa andra att utvecklas, har alltid funnits som den naturlig del hos Nicklas ända från skolan och in i idrottslivet. – Så när jag slutade spela i Växjö var det självklart att fortsätta ta hand om fysträningen där. Eftersom jag haft förmånen att spela under en rad olika tränarprofilen, både bra och mindre bra och alltid varit läraktig, har jag lärt mig mycket genom åren. Att ha varit assisterande coach till Sam Hallam under Växjötiden och till Johan och Stefan de senaste åren här i HV har varit en utmärkt skola. Genom sin långa erfarenhet som spelare i olika lag, i olika länder och i olika ledarstaber, vet han att utmaningen är att få alla olika spelare i laget att fungera tillsammans som ett lag, samtidigt som de ska kunna utvecklas individuellt. – Jag ser min styrka i mitt byggande av relationer med spelarna. Att prata med alla och se till att alla får en chans att utvecklas och bli bättre gör att laget utvecklas. Plus att jag är öppen för nytänkande – nya impulser från olika håll och kanter gör att spelet utvecklas och vi blir bättre som lag. Ett exempel på det är vikten av nogrann statistik på allt som händer på isen. – Jag tittar på siffrorna med varje spelare och ser hur vi kan göra saker och ting bättre. Och engagemanget? – Jag är helt klart en känslomänniska, men jag tycker jag har blivit bättre på att kontrollera mig genom åren. Inte minst från åren jag var spelare. Men det är klart – googlar man på mig så ser man mig gapande och skrikande på nästan varenda bild, skrattar han. – Men jag har som sagt blivit bättre och hockey är ju trots allt känslor, det är därför det är så roligt. – Det enda jag hoppas nu är att det blir tillåtet med publik på matcherna så de får vara med och dela på de känslorna.I TEXT: STAFFAN HAGBERG