Bumsen 1
tur var så hade den fyra bäddar så vi förhandlade
till oss två bäddar hos dem. Efter att ha gjort oss hemmastadda gick vi ner till Österdalälven och tog ett uppfriskande dopp. Den femte dagen hade vi kört ca 37 mil och åkt i ungefär åtta timmar. Den sjätte och sista dagen beslutade vi oss för att ta sällskap med Lars och Jan ända hem till Lidköping. Vi körde genom ett varmt och vackert Dalarna och stannade för lunch i Filipstad. Resans sista stopp skulle bli vid slussarna i Sjötorp, där vi tog en dyr men god glass och tittade på slussningen. Vi var åter hemma i Lidköping efter en dagsetapp på sju timmar och ca 46 mil. Totalt hade vi rest ca 250 mil. Norge är verkligen ett fantastiskt land att semestra i. Med facit i hand borde vi lagt upp kortare dagsetapper och några vilodagar. Att vi inte gjorde det beror på att Lars måste hem och jobba. En bussresa till Bornholm väntade på honom. Resan gav mersmak och i huvudet har redan nästa års resa börjat ta form. Eftertext Som motorcyklist behöver man inte beJ tala bompenger i Norge. Ett undantag var en bro som vi passerade på väg mot Trondheim. Färjorna är relativt dyra. De �esta färjor tar betalkort men enklast är att betala med kontanter. Det �nns en Minibank i de �esta samhällen så det är inte svårt att få tag på kontanter. Vi bokade våra övernattningar hemifrån, vilket rekommenderas om dagsetapperna är långa och man kommer fram sent på kvällen. Vi planlade turen på www.viamichelin. com. Det ger en ganska så bra bild över hur lång tid resan tar. Programmet tar hänsyn till hastighetsbegränsningar och färjetider. Man ska också ha uppsikt över djur på vägen. Man passerar många färister och det har sin förklaring i att det �nns ett stort antal får som landskapsvårdar Norge. Det innebär i sin tur att det bitvis �nns hal fårspillning på vägen. Räkna med låg medelhastighet i Norge, vår låg på 53km/h. Håll hastighetsbegränsningarna! Norge har de högsta böterna i världen för överträdelser. Vädret på Vestlandet växlar snabbt så det ag heter Julia Ring och är 16 år gammal och dotter till Lasse Persson. När jag först �ck erbjudandet att åka med på denna resa tvekade jag lite. En vecka på motorcykel med tre gubbar, kunde det verkligen vara något? Efter ett tags funderande bestämde jag mig i alla fall för att åka med. Med resan följde ny klädsel, nytt regnställ, ny sovsäck och lite andra prylar som kan vara bra att ha med sig. Vad som oroade mig var det tidiga uppjagandet ur sängen den dagen då det var dags för avresa. Klockan 05.00 skulle motorcyklarna rulla ut ur Lidköping. Vädret var inte på topp, dimma och kyla skulle följa oss några timmar framöver. Frukosten avnjöts vid Svinesundsbron där vi också passade på att tanka första gången. Nästa stopp var Oslo, där vi skulle träffa våran andra och sista reskamrat Jan. Vi stannade vid Rådhusets trappa och kunde inte motstå att gå in och titta i den fantastiska salen där Nobels fredspris delas ut. Sedan bar det av mot dagens slutmål, Gudvangen. Resans enda regnväder stötte vi på ganska snart efter Oslo och vi blev tvungna att stanna för att ta på oss regnstället. Faktum var att jag tyckte att det var ganska mysigt att åka i regnet. Något jag inte tyckte om med vägen mot Gudvangen var alla tunnlar. De var mörka, kalla och kändes ändlösa. När man äntligen trodde att man kört igenom alla, dök det upp en ny bakom nästa sväng. Jag såg änden på tunneln och framför mig öppnades en dalgång, äntligen framme i Gudvangen! Stugan vi kom fram till var nog resans �naste och det var en lättnad att ta av sig de tätt åtsmitande kläderna, en dusch kändes härlig efter dagens etapp. Väl i säng och med hörlurar i öronen funderade jag faktiskt ett tag på vad jag egentligen gett mig in på. På morgonen var det tidigt upp igen och en blick åt sminkväskan var inte ens att tänka på. De kommande dagarna upplev46 BUMSEN 5 – 2009 gäller att ha kläder mot regn. Vi hade tur och använde bara våra regnställ tio minuter första dagen, vilket är ovanligt. Min R 1200 GS gjorde ett fantastiskt jobb. För mig är det den optimala motorcykeln. Det kan jag säga efter att ha konverterat från Harley. Det slog mig ett antal gånger att vi åkte på vägar som hade varit i stort sett omöjliga att åka med Harleyn. Bränsleförbrukningen för hela resan stannade på 0,47 liter per mil, två personer med packning. Det tycker jag är helt ok. Innan resan hade jag monterat ett nytt bakdäck, Michelin Anakee 2. Det fungerade väldigt bra och vi hade inga tendenser till släpp eller att det spårade. Däckstrycket hölls enligt instruktionsboken till 2,6 respektive 2,9. Bra länkar: www.alr.no www.atlanterhavsveien.no www.hemsedal.no www.jostedalsbre.no www.sognefjord.no www.sogndal.no www.trollstigen.no de vi en massa vackra utsikter, slingrande vägar, bergstoppar och djupa dalgångar. På väg ner för Stalheimskleiva insåg jag att vara passagerare inte alltid är en dans på rosor. Vägen var brant och dåligt asfalterad, vilket gjorde det ännu obehagligare. Det som �ck mig att inte bara kasta mig av var att jag tidigare fått berättat för mig att �era bussar klarat sig både upp och ner för den branta, slingrande vägen. Vi såg väldigt mycket under resans gång, frusna fjällsjöar, bergstoppar, städer, fjordar och hus som låg tryckta mot bergväggar. Flera inbromsningar �ck göras tack vare får som bestämt sig för att gå över vägen, eller helt enkelt bara äta i vägkanten. Jag upptäckte att resan blev roligare än jag förväntat mig och skulle jag få erbjudandet att åka med än en gång skulle jag absolut ta det. Trots långa etapper, gamla gubbar, skräpmat, lite sömn och inget smink är detta något jag verkligen skulle vilja göra om!