Lera 1
K RÖN I K A ”Som att ringa in en clown till en be
gravning” TUNNELBANAN. ”Världens längsta konstutställning” – 110 kilometer lång. En tidsmaskin genom kakel- och klinkerhistorien, från T-centralen och Signe Persson-Melins Vägmärken (1957) via Åsa Lindströms mönsterinferno på Ängbyplan (1994) till Thorildsplan och Lars Arrhenius tevespelsestetik (2008). Väsensskilda i uttryck men besläktade i teknik och utförande. Sedan i somras har ytterligare sju konstkiloMark Isitt är arkitekturkritiker på Göteborgs-Posten och programledare för Stadsinspektionen i P1. Han har skrivit flera böcker om arkitektur, nu senast Förenta nationerna – historien bakom världens högkvarter tillsammans med Åke E:son Lindman och Jan Eliasson. meter tillkommit. Citybanan öppnades 10 juli, Stefan Löfven invigningsåkte som vore han vilken svetsare som helst, och de nya stationerna, City och Odenplan, visade sig vara lika väldiga och vidsträckta som Stora stöten i Falun. Från Persson-Melins kakelvägg svanhoppar rulltrapporna ner till 45 meters djup. Men särskilt mycket konst finns det inte där nere. Eller snarare, enskilda utsmyckningar finns det gott om, åtta stycken bara på Citystationen, sex på Odenplan, men det handlar inte längre om gestaltade rumsligheter utan om solitärer. Om man förr betraktade hela stationen som en målarduk – som på Östermalmstorg (1965) där Siri Derkert tecknade vilt med högtrycksspruta direkt på betongväggarna – påminner Odenplan och City mer om en palett, enskilda färgklickar uttryckta på neutral botten. KAKLET ÄR fortfarande favoritmaterialet, där har inget förändrats. På Citystationen dominerar det främst på plattformarna, längst ner i urberget, som pansar mot fukten. På den östra har Astrid Sylwan skapat två monumentalmotiv, ett i vardera perrongänden, cirkusfärgade stengodsplattor, emaljerade, glaserade, förgyllda. Och på den västra har Lindström – igen – trollat fram en naivistisk björkskog, komplett med hare och hackspett och fl ugsvamp – Hötorget ligger ju nära. Båda verken strålar, glittrar i skenet från takets infällda spottar. Atmosfären är rent hemtrevlig. Men samtidigt är konstens syfte nästan obarmhärtigt uppenbart, att få oss att glömma var vi befinner oss; 35 meter under havsytan, omringade av okända, inkapslade i ett drypande berg. Som att ringa in en clown till en begravning. Ett intryck som förstärks av alla neutrum som sammanbinder konstverken. Där är det också mycket stengods, i trapplopp och passager, slät, sträv, överlappande, med eller utan reliefverkan. Finishen ter sig exemplarisk, pusslandet är gjort med stor omsorg. Men det är en bitvis mycket mörk kostym, sträng som Severus Snape. Och efter ett tag längtar man upp, upp till Kungsträdgården eller Västra skogen eller Solna centrum, till färgen och formen, till stationerna som är som sprakande gesamtkunstverk, infallsrika på gränsen till skogstokiga, där man rör sig genom sjunkna världar, övertygande in i minsta detalj. Vad kan man utläsa av den förändringen? Igår: sammanhållning. Idag: splittrat. Igår: tillåtande. Idag: ängsligt. En analys som förstås ter sig en smula klichéartad, jag vet, om det inte vore för att den rimmade så exakt med samhällsutvecklingen. I kakelväggarna speglar och kråmar sig hela Sverige. ■ NÄSTA NUMMER KOMMER I MARS Å O GO I GGY ANAD BJARER M K KKE IN IEL INTERI L P M LEETB KIN A GS S S ORS A NA D ÖR G INSPIRERAS AV KRAKOWS KERAMISKA MÅNGFALD AMANDA LEVETE FÖRVANDLAR VICTORIA & ALBERT FORMSÄKRA FINSKA KERAMIKERN LAURA ITKONEN STORA KAKELPRISET & KAKELTÄVLINGEN 2017 50 LERA #4 #3 2017