Advokaten 1
Gästkrönika GästkRöNiköR thoMAs Bull Varje genera
tion måste erövra eller återerövra yttrandefriheten KrÄnKnIngar oCh Konst. Det är några av de mest aktuella samtalsämnena i dag. I grund och botten handlar många av dessa samtal – i media, på arbetsplatser och kring köksbord – om gränserna för yttrandefriheten i vårt samhälle. Är kränkningar av andra skyddade av yttrandefriheten? Många tycks mena att så inte är fallet, att kränkningar inte har något med yttrandefrihet att göra. Kan man göra vad som helst under beteckningen ”konst” och förvänta sig få skydd under yttrandefriheten? Många tycks mena att så inte kan vara fallet, konst kan inte vara vad som helst som någon bestämmer sig kalla konst. Båda dessa svar kan tyckas rimliga. Problemet är att de inte är det. en gansKa naturLIg reaKtIon när något förgripligt yttrats är att resonera enligt ”vi har yttrandefrihet, men …”. Det är ett förföriskt sätt att tänka, eftersom man tycks bekänna sig till yttrandefrihetens värderingar, men samtidigt kan angripa den som ”gått för långt”. Det är i grund och botten farligt. Det där lilla ”men” är ett förrädiskt ord som öppnar för långtgående inskränkningar av yttrandefriheten utifrån vad som är opassande, orimligt eller obehagligt. Av historien lär vi att det är just det som chockerar, provocerar och förargar som behöver yttrandefrihetens skydd. Ingrepp är bara aktuella när något som upplevs som obehagligt eller farligt ska tystas. Att angripa den som yttrar sig balanserat, nyanserat och konstruktivt i dessa gruppers öron är det nästan aldrig fråga om. Från Galileo till Gandhi har det varit så. Det är således inte särskilt förvånande att diskussioner om yttrandefrihetens gränser uppkommer 24 i extrema situationer. Att utmana den stora majoritetens uppfattning om vad som är ”passande” eller ”rätt” är yttrandefrihetens kärna, inte dess periferi. Det gäller i vetenskapliga, moraliska och politiska sammanhang. Därför bör vi vara mycket försiktiga med att fördöma den som gör just detta för ”missbruk” av sin yttrandefrihet, oavsett vad vi anser i sak om det framförda. Ett demokratiskt och humanistiskt samhälle bör inte bemöta ifrågasättanden av dess värderingar med auktoritär och påtvingad tystnad, utan med öppen debatt där såväl känslor som sakargument kan ta plats. Något annat vore att visa ringa tilltro till de grundvärden som ett sådant samhälle bygger på. Endast i undantagsfall bör lagstiftning tillgripas för att ”hyfsa debatten”, även om det innebär att enskilda och grupper får utstå att känna sig kränkta. ÄVen rÄttsLIgt föreligger stora problem med att mena att kränkningar inte ska skyddas av yttrandefriheten. Tar man det som en renodlad fråga om vad som gäller så är svaret solklart – man får kränka andra. I de flesta rättsordningar i demokratiska stater är det tydligt angivet – antingen i lag eller i rättspraxis – att yttrandefriheten skyddar det som förargar, provocerar och som inbjuder till konflikt. I Europadomstolens rättspraxis är detta uttryckligen fastslaget. En annan sak är att man inte får göra detta hur som helst och inte heller i vilka sammanhang som helst. Regler om förtal och dylikt. sätter vissa gränser för hur man kan gestalta sin omgivning utan rättsliga påföljder. Gränserna kan här se lite olika ut, men det kanske viktigaste att notera här är att Advokaten Nr 5 • 2010