Advokaten 1
i stater där den personliga integriteten kommit a
tt få starkt skydd har detta kunnat (miss-)brukas för att skydda makthavare från misshaglig publicitet. Kritiserar man ministrar eller domare i vissa länder riskerar man åtal för att ha just kränkt dessa personer. En yttrandefrihet som inte skyddade det som kränker andra skulle bli mycket liten, inte minst i ett samhälle där benägenheten att känna sig ”kränkt” tycks öka närmast lavinartat. Det är då inte längre ett samhälle där fri opinionsbildning är ett grundvärde, utan där individuell och kollektiv ”heder” fått en överordnad ställning. En uppgradering av personlig integritet bär med sig faror för yttrandefriheten som i varje fall jag uppfattar som djupt oroande. Här bör man skynda långsamt, om alls. sÅ Var det Konsten. Vad kan vara konst och vad kan skyddas under den beteckningen? Diskussionen ovan är naturligtvis relevant också här, konst kan vara såväl upplysande som opinionsbildande på samma sätt som andra yttranden. Karl Gerhards revyer och Picassos ”Guernica” är tydliga exempel på det. Provokationer och obehagligheter har även här sin plats. Frågan är här i stället om det finns skäl att anse vissa ageranden såsom ”icke-konst” oavsett upphovspersonens avsikter eller vanliga sysselsättning. Enligt svensk grundlagsreglering är saken den att man tänker sig att det mycket sällan finns skäl att juridiskt söka fastställa om något är konst eller ej. Det är nog en klok ordning. För vad är alternativet? Ska domare bestämma gränserna för vad som utgör konst i vårt samhälle? Politiker? En majoritet av befolkningen? Det är lätt att inse att det mesta av konstnärlig utveckling som skett inte hade kommit till stånd under någon av dessa villkor. Svarta streck på vit bakgrund, kuber i ostrukturerad ordning, surrealistiska installationer och ”happenings” hade många – eller i alla fall jag – varit tveksam till att kalla konst. Kanske skulle många inte aktivt sakna vissa inslag i denna utveckling, men jag tror att varken konsten eller samhället i stort skulle må bra av en ordning där man kunde definiera ut det man ogillar Advokaten Nr 5 • 2010 ”Att utmana den stora majoritetens uppfattning om vad som är ’passande’ eller ’rätt’ är yttrandefrihetens kärna, inte dess periferi. Det gäller i vetenskapliga, moraliska och politiska sammanhang.” såsom inte varandes konst. Vissa filmer skulle vara konst, andra inte; vissa teckningar skulle vara konst, andra inte. Godtycket och konformismen ligger runt hörnet. nu Är det sÅ LyCKLIgt att vi inte ens behöver konsensus kring vad som utgör konst – konsten kan i denna mening få vara fri. Det förhållandet att någon har ett konstnärligt syfte, något som vanligtvis får tas för gott, utgör nämligen ingen absolut grund för att undvika rättsliga följder för ens handlande. Anna Odells rättegång är ett ganska bra exempel på detta. Beteckningen konst ger ingen frisedel i sig och det är därför möjligt att vara generös med vad som uppfattas som konst. Vi behöver ingen diskussion om vad som kan anses vara ”konst” för att avgöra vilka yttranden som skyddas och vilka som inte gör det. Det är bra. Debatten om att gömma sig bakom konsten är missriktad. Sammanfattningsvis: Yttrandefriheten är inte något givet, det är något som varje generation måste erövra eller återerövra. I det ljuset gör personer som Lars Vilks och Anna Odell oss en tjänst. De påminner om att yttrandefrihet egentligen inte är självklar och att en levande diskussion om dess gränser är det som bäst garanterar den. Thomas Bull är professor i konstitutionell rätt vid uppsala universitet 25