Bumsen 1
Kryddberg på marknad i Marrakesh. Min första reko
gnoseringsresa gick till Island och den gjorde jag ensam. Till Marocko beslutade jag att åka med andra människor. Inte bara ur säkerhetssynpunkt utan också för att få direkt återkoppling inför framtida motorcykelresor. Den här gången körde jag tillsammans med Jonas, en ”tidsmiljonär”, vänligheten själv samt en entusiastisk och kompetent grusförare. Dessutom Lisa, arrangör av utomhusevenemang samt på vintern ledare för skidpatruller i Hemsedal. Mängder av erfarenhet från lätta enduro-motorcyklar, hon tog sitt motorcykelkörkort i juni förra året. När vi träffades första gången inför avfärden med färjan från Göteborg kändes det genast bra med sällskap inför de kommande fyra veckorna. TEXT & FOTO CHRIS WILTHUIS ML 2681587 FOTO LISA NORDLIND ML 2686113 & JONAS JERNDAL ML 2681214 På väg igen Efter ankomsten i Tanger med färja kör vi genom tullen och får våra pass och registreringsbevis kontrollerade. Denna procedur tar endast tid, inget krångel, ingen bakshish, inga ”extra” pengar som förväntas under bordet. Inte där och då och heller inte under de följande veckorna hade vi en enda negativ upplevelse av den marockanska polisen. De tar hand om sina turister, såvida du inte kör för fort. Se upp i byarna, de har lasermätarpistoler. Det känns bra att vara ute på två hjul igen efter att ha rest i fyra dagar med färja och tåg. Körning längs kusten över slingrande asfalt och genom byar som omedelbart ger mig en känsla av igenkännande. Blandningen av det arabiska, Medelhavet och berberkulturen i kombination med vacker natur är charmig och får mig att köra med ett leende på läpparna. Chefchaouen är vårt mål första dagen. En medelstor stad med en vacker vit- och blåputsad Medina – den muromgärdade gamla stadskärnan. På kvällen går vi vilse i labyrinten av små gränder i gamla staden samt njuter av livliga människor och barn på gatorna som ropar ”Välkomna till Marocko”. Berbergästfrihet Nästa dag kör vi genom livliga städer med myllrande marknader och längs slingrande småvägar över gröna kullar. Det är vackert men ansträngande med alla människor och djur längs med vägarna. Dessutom är det varmt hela dagen, över 33 °C, och vi är trötta när vi slutligen anländer till campingen i det mörka hjärtat av Rifbergen. Stängt. Grinden är låst med ett stort hänglås. Vad nu? Vi har våra tält, mat och vatten, så vi kommer sannolikt att hitta en plats någonstans. Då dyker en man upp med några hundar och frågar om vi vill bo i hans trädgård. Självklart vill BUMSEN 1 – 2014 41