Bumsen 1
DET GLÖMMER JAG ALDRIG VÄSKOVANA ITALIATROTTRAR N
ÄR DET PLÖTSLIGT TAR STOPP J ag känner en kille. Vi kan kalla honom Henrik. Henrik Smedberg. Ja, så säger vi. Det blir bra. Han, Henrik alltså, åkte med sin kompis Micke till München och för att göra en touringartikel. När de tvenne vännerna stod där i München så fann en av dem, helt förbluffad, att båda hojarna var utrustade med sidväskor. - Vad ska man ha dem till, frågade Henrik som normalt bara kört med ryggsäck som bagageutrymme tidigare. Inte kunde man lämna dessa kvar utan det var tvunget att de skulle vara där. Tomma. Ja, sånär som på det som inhandlades längs vägen i form av festliga nötmixer, torkade ölkorvar och citronsmakande och, det märkte han sedan, rerade och även bromsade. Lite senare kunde, praktiskt nog, även smutskläder läggas däri. Alperna är vackra och vägarna svänger så mycket att man nästan blir trött i armarna. Nästan så att styrlagren börjar gnissla. Pass efter pass, det var fruktat rolig körning. Sen kom vi ner till Trento. Ja, alltså inte jag utan han Henrik och holmsvana köhantering passade Henrik på att snabbt mellan ett par mötande bilar pila om en husbil. Då sa det ”dunk” fast Hojen tycktes som av en jättehand forcera sig ut i mötande 22 65 kilometer i timmen. Det obehagliga tjutet upphörde och ersattes av ett hällregn av italienska svordomar. Ett som är praktiskt med utskällningar på italienska är att man inte förstår ett skvatt av dem. Denna form av kritik är liksom lättare att ta när man inte förstår den ordagranna innebörden. Orsaken till incidenten var som ni förstår att han den där Henrik åter heeelt glömt att han hade packväskor på hojen. Varför skulle han komma ihåg det? Han hade ju aldrig sådana på normalt. Invid Gardasjön fanns en vacker strandremsa där en av de två vännerna tyckte att hojarna skulle fotograferas. In mellan de meterhöga staketpålarna. Ni som INTE kandiderar till Darwin awards fattar här att entrén följs av ett brak. Nu nötter och några rester av omslagspapper till torkad korv och inte minst några dagars svettouringkörda tischor, strumpor och kalsonger. Efter att i stekhetta, i hojkläder, ha sprungit i sanden och smällen och till de nu mer bekanta tonerna av italienska föro na måste bort! För att lära sig, det kan inte en korkboll. ”HENRIK SMEDBERG”