Kingsize 1
Intervju: Jelassi Min musik gör jag inte för mig
själv viktigt, så tror jag fortfarande att man känner igen äkthet när man ser det. Och jag hoppas att det inte förändras, för jag har varit rädd för det. Att folk ska bli less på det. Men det är nog min tydligaste förklaring: att när autentiska artister och själar i grunden får göra sig själv synliga, det är då konst blir som störst, viktigast och vackrast. Den effekten är fortfarande odödlig. N: Jag hör det hela tiden, vart vi än åker. Så fort Fatima har lämnat rummet - och det kan vara grabbar, asså riktiga grabbar – säger dom ”det är något med den här tjejen, något speciellt. Jag lyssnar inte ens på tjejrappare”... du vet. Vem det än är så ser dom något annorlunda. Jelassi ger sin egen förklaring med sällsynt klarsynthet. J: Ja, men det har varit med sen jag var liten, jag har typ inte ens brytt mig om vad folk tycker och tänker för jag är mig själv och i slutet av dagen kommer jag fortfarande vara själv. När jag är död är det bara mina handlingar som kommer följa med mig, inte någon annans. Sen jag var liten har jag hört folk säga ”du ser ut som en kille!”, och jag såg ut som en kille! Jag har hört såna grejer så jag har slutat bry mig. Jag är jag och det är bara att acceptera eller inte. Vad ska jag göra? Som ett så kallat maskrosbarn tvingas man växa upp tidigt och bli självmedveten snabbt. I Jelassis fall var uppväxten präglad av en trasslig familjesituation, med bland annat missbruk i hemmet. Hon har även mist två av sina bästa kompisar, en i Sverige och en i Tunisien. 46 KINGSIZE MAGAZINE | NR 4, 2019 utan för alla dom här som sitter tysta och tror att deras liv är fucked och att dom inte kan komma någonstans. Jag vill vara beviset på att det går. – Jelassi J: Ibland slår det mig när jag sitter och skriver att ”shit, det där har verkligen hänt!”. Så jag vet inte… för mig är det bara livet. Saker händer. Jag tror det är också för att jag har sett så stora grejer sen jag var liten så det som är stort för andra är inte så stort för mig. J: Jag vet att jag inte är ensam om det, det är jättemånga som går igenom samma saker och dom flesta i det här tror inte att saker är möjliga. Har man en förälder som är missbrukare så blir man missbrukare själv, typ. Skillnaden är att jag har låst mig vid att jag inte ska bli som mina föräldrar. Jag tror det är den låsningen som fått mig att gå framåt. Jag ska inte sluta upp sådär. Jelassis signum har så här långt varit att abrupt blanda allvar och humor, mörker och positivitet. Ett mörker som först fick se ljuset på hennes gästvers på Silvana Imams låt ”Nenene”. Där rappar hon bland annat raden ”jag har sett djävulen dansa i mammas ådra, jag har sett pappa gråta över vårdnad”. J: Jag går inte igenom det här själv och jag vet att det är fler som behöver höra det, för ingen pratar om dom här ungdomarna som dagligen mår skit och har föräldrar i missbruk. Min musik gör jag inte för mig själv utan för alla dom här som sitter tysta och tror att deras liv är fucked och att dom inte kan komma någonstans. Jag vill vara beviset på att det går. J: Och att säga grejer som jag hade velat och behövt höra när jag var 13-14 år. Jag fattar att det finns fett mycket folk som skäms för det, men jag skäms inte för det är inte mina val. Och man väljer inte sina föräldrar. Hur ser din relation till dina föräldrar ut idag? J: Vi pratar, nästan dagligen. Men den är ju som den är, lite upp och ner. Avsaknaden av tillit och trygghet har varit slitsam, men även här kommer Nisj in i bilden. J: Nu jag tackar Gud för att jag hittade min trygghet hos Nils. Det var först då jag hittade en vuxen som lyssnar på mig. I mitt liv har det aldrig funnits att jag går till min mamma och sätter mig och berättar hur jag känner, för det fanns inte på kartan. Så det är först nu jag har fattat att man måste prata om saker. Jag har bara gått och lagrat grejer som gjort att jag känt att om inte min mamma förstår mig, vem ska förstå mig? Det tar på tilliten jättemycket. Om någon säger till mig att den ska göra något så tänker jag att antingen så gör han det eller inte, det är så livet är. Nu har man tillsammans format hennes debut. EP:n ”Port 43”, döpt efter porten i Farsta som hon växte upp i, släpptes den 22:a november och hon själv beskriver den som en inblick i hennes liv men där hon samtidigt endast skrapar på ytan. J: Det är mer en inblick. Du kommer in i porten men du kommer inte in hem till mig, typ. På ”Keff båt” och ”Powerpuffstil” har jag varit ganska positiv och nu berättar jag anledningarna till att jag är så positiv. För att det har hänt massa saker. Det är mer att jag pratar om vad jag har sett. Introt handlar om när vi tuggade i Farsta, vi gjorde inte speciellt bra grejer men det är ändå det som har format mig. Dom grejer jag berättar på ”Port 43” är en viss del av mig, skalet utanpå. Att Jelassi är på god väg att bli något stort råder det inga tvivel om. En som hyllat henne är bland annat kollegan Ozzy – som själv hunnit få tre Grammis-nomineringar och en P3 Guld-vinst – då han sagt att hon är ”en av få som kommer att förändra gamet på riktigt”. J: Sen första dagen jag träffade Ozzy har han varit jättespeciell för mig. Asså jätte, jätte, jätte… Inte bara hans musik, utan hur han är som person och den tyngd han har i allt han säger. Andra gången jag träffade honom och vi började prata om musik och sånt så kollade han mig i ögonen och sa ”Fatima, du behöver inte berätta för mig vad du har gått igenom för jag ser det i dina ögon. Jag ser dig.” Det var då jag fattade att den här människan är real. WWW.KINGSIZEMAG.SE