Årsskrift 2019 1
Mitt möte med Ben Hogan Ett 30-årsminne väcks til
l liv och en 88-årig cirkel sluts unnar Mueller är vår främste kännare av Ben Hogan. Här berättar han om den avgörande betydelse Hogan haft för honom och för många andra golfare. G Den 5 oktober 1988 träffade vi Ben Hogan. Det var varmt i Fort Worth i Texas trots månaden oktober. Charlotte och jag hade kommit mer eller mindre direkt från Österlen via Kastrup och NY/Kennedy till Dallas/Fort Worth. Över trettio år har gått sedan vårt halvtimmelånga samtal med min store idol, förebild och ”läromästare”, om man nu får kalla en människa så, trots att jag inte hade träffat vederbörande tidigare. För några av er som läser dessa rader är det kanske ingen nyhet att Ben Hogan figurerar så fort jag får möjlighet att förmedla mig i golfsammanhang. Varför jag över huvud taget fick träffa honom är för mig en saga i sig. Vill ni veta? OK. Först en bakgrund. Jag föddes i Göteborg 1948. När jag var fyra år gammal tog min pappa och mamma över min farfars sidenväveri i Trollhättan. Farfar hade hastigt gått bort. Föräldrarna, och farmor, kämpade på med väveriet i fem-sex år innan det blev omöjligt att driva verksamheten vidare. Textilbranschen hade tuffa år på 1950- och 60-talet. Pappa fick nytt arbete och flytten gick till Tranemo. Vi var nu tre barn i familjen. Farmor blev kvar i Trollhättan. I lilla Tranemo i Sjuhäradsbygden minns jag 16 de tre skolåren från 3:an till 6:an som min lyckligaste tid i skolan. Alla ämnen var kul och fritiden var fylld av idrott, scouting och skogsäventyr. Skolgården var väldigt stor så det var alltid olika bollspel igång på rasten. På vintrarna tog vi oss ofta till skolan på skidor och efter skolan åkte vi skridskor på maderna bakom skolan och på närliggande Tranemosjön. Vår lärare Wåge Danielsson var en stor inspirationskälla både som lärare och idrottsledare och han deltog ofta och utmanade oss. Tranemo IF som ett tag låg i division 2 västra i fotboll innebar att vi fick fint besök av både Örgryte och Elfsborg på nya Tranehov. På gamla idrottsplatsen intill gjorde vi ungar egna friidrottstävlingar som härmade Finnkampen. Pappa hade nu fått anställning på MAB och MYA i Malmö. Jag var färdig med 6:e klass och fortsättningen, dvs realskola, fanns inte i Tranemo. Därför blev det Malmö. Så har det förklarats för mig. Nu finns inte våra föräldrar mer så vi får aldrig veta. I samma veva ville farmor flytta tillbaka till Halmstad där min pappa vuxit upp och tagit studenten. Farfars golfklubbor på vinden Pappa ombesörjde farmors flytt och fann då en golfbag med några gamla klubbor på hennes vind. Dem tog han med till Malmö, vår nya hemstad. Pappa drog sig till minnes att min farfar hade spelat golf i Halmstad på på militärområdet (tänk att man kan glömma golf) och pappa hade fått gå caddie där som tioåring. På hösten 1962 stod i Sydsvenskan en notis om nybörjarträning i golf för juniorer på Lunds Akademiska Golfklubb. ”Vill du att vi ska anmäla dig?”, frågade pappa. ”Vi har ju de där klubborna som jag hittade på farmors vind”. Okej tyckte jag, varför inte. Mitt aktiv-i-naturenkonto låg på kraftigt minus. Det hade varit en märkbar omställning från en liten ort i Sjuhäradsbygden till storstaden i Skåne. Så en lördag i september for pappa Folke och jag iväg med Saaben de tre milen till Lund med farfars klubbor i bagaget. Jag försågs med en mashie ur farfars bag och samtidigt som vi juniorer hade börjat samlas framför klubbhuset såg jag pappa kliva iväg mot första utslagsplatsen med resten av klubborna. Han peggade upp en boll och gjorde några övningssvingar då dörren till shopen smällde upp och pron Arthur Lester rusade ut mot första tee. Jag såg på avstånd att pappa hann slå sitt utslag men sedan vet jag inte vad som hände, mer än att Mr Lester och pappa tillsammans gick tillbaka mot shopen. Vi juniorer stegade iväg genom en skogsdunge bakom vilket ett träningsfält uppenbarades. Göran Malmquist var vår juniorledare och han pratade lite innan pron Arthur Lester dök