Årsskrift 2019 1
upp. Vi fick stå och provsvinga så att torvorna y
rde. ”Du ska traffe maaken när du slår bollen”, förklarade Lester. Sedan lagade vi hålen efter oss. Slå på boll var den sista delen av den dagens träning. Vi fick slå ett slag i sänder och om man gjorde ett synligt märke i gräset fick man ställa sig sist i kön. Om man missade marken var man utslagen. Sist kvar var vinnare. Jag slog min första boll 10 meter men fick fortsätta för jag hade varit i marken i alla fall. När det var min tur nästa gång kom bollen säkert upp mot 100 meter men klubban hade inte rört vid gräset så jag blev utslagen. Vann gjorde antingen Michael Örtegren, Anders Borgström, Anders Sjöhagen eller Anders Ploman. De var inte nybörjare som vi andra. Slutligen beordrades vi hämta upp alla bollarna efter träningen. Det var nog där grunden lades till mitt golfspel. Istället för att samla in bollarna för hand slog vi ihop bollarna kring bollväskan med risk för livet. Jag kände dock instinktivt att jag hade hittat min sport och dessutom återuppväckt idrottsbacillen från Tranemo. Fantastiska illustrationer På biblioteket i Malmö fanns två golfböcker. Det var två exemplar av Modern Golf, Fem grundläggande lektioner av Ben Hogan & Herbert Warren Wind. Mest minnesvärt var de fantastiska illustrationerna av Anthony Ravielli. Jag lånade hem boken och började läsa med en klubba nära till hands. Det var svårt för en 14-åring att läsa sida upp och sida ner. Jag fastnade ofta där texten var kursiv. Det innebar att den var särskilt viktig, så jag kände mig tvingad att testa på direkten. Jag cyklade ner till Limhamnsfältet med klubba och bollar och just cykeln blev mitt första mål. Hem igen och jämförde upplevelsen mot Hogans bilder. Ut till golfbanan i Lund på helgerna där jag nu hade fått några golfkompisar i min ålder. Jag tyckte nog att jag läste igenom boken ordentlig även om jag inte kunde följa anvisningarna till punkt och pricka, som till exempel att öva greppet trettio minuter om dagen i flera veckor innan jag fick fortsätta på nästa kapitel. Jag ansåg att jag läst färdigt boken redan dag ett. 18 Minns inte vad som jag då tyckte var av avgörande betydelse för mig i boken, men i efterhand har jag insett hur lite jag förstod av det tekniska budskapet. Det var framför allt känslan för spelet på och mellan raderna som drabbade mig. Det är en mäktig våg av kärlek till spelet som väller fram från första till sista sidan. Jag ber er läsa (om) boken om ni inte gjort det än. Det är alltid lätt att vara efterklok. Jag tittar fortfarande i den flera gånger om året (1988 fick jag för övrigt äran att skriva förordet i den tredje svenska utgåvan av boken). Veckan efter min studentexamen 1967 lyckades jag sätta banrekord på Lund från backtee i en 72-håls elittävling och min tredjeplats efter Johny Andersson och Christer Peil sågs som en smärre sensation. Jag fick en inbjudan från golfförbundet till ett träningsläger där man tänkte vaska fram stommen till ett juniorlandslag. Sverige och Jönköpings GK skulle stå som värd för Junior-EM senare på sommaren. Jag accepterade inbjudan till träningslägret och resten är, som man säger, historia. Sex år senare lämnade jag amatörgolfen och blev professionell tävlingsspelare med Europa och Världen som arbetsfält. Världselitens stora förebild Av äldre spelare och även samtida kollegor fick jag under åren på touren höra många Hoganhistorier. När jag debuterade på Europatouren 1973 var Arnold Palmer, Jack Nicklaus och Gary Player de stora namnen i golf, men allt eftersom åren gick dök namnet Ben Hogan upp allt oftare. Hogan var världselitens stora förebild, något som jag först långt senare kom att inse. Nicklaus tog till sig mycket lärdom av Hogan under deras många träningsvarv tillsammans inför US Open och the Masters så länge Hogan tävlade. Historien om när Player ringde till honom över halva jordklotet och några tidszoner för att be om råd är vida känd. Jag träffade spelare som spelat med Ben Hogan. Peter Thomson, femfaldig British Opensegrare, har aldrig förr eller senare sett spel så nära perfektion som Hogans. Bruce Devlin, en annan australiensare, försökte mana sina landsmän Bob Shearer, Stewart Ginn, Ian Stanley och Peter Senior med flera att träna hårdare och lära sig slå bollen med både vänster- och högerskruv för att kunna nå de största segrarna, för han hade sett Ben Hogan in action. Jag har suttit vid Hal Underwoods fötter och hört hans oförglömliga rond med Ben Hogan 1970 (Hal försökte lära mig spela gitarr så att jag också skulle kunna framföra The Double Bogey Blues). Jag har tränat med Tom Sieckmann under många Asienäventyr och fått ögonvittnesskildringar om hans tid som bollcaddie (shagboy) åt Hogan. Kort sagt: under mina nio år på touren var Ben Hogan namnet på mångas läppar då