Årsskrift 2019 1
i taget. På tre timmar lärde jag mig lika mycket
av Mr Hogan som Leadbetter lärt mig på tre år.” Frost berättade hur Hogan så småningom rest sig och linkat bort för att hämta en klubba ur sin bag. ”Hit one with this club”, föreslog Hogan och David tog emot den men kände direkt att den där går nog inte att slå med alls. Järntvåan var extra lång och superstyv i skaftet och vägde närmare skivstång än golfklubba. Frost lade ner en boll och gjorde några tappra försök till waggles med klubban. En tung sving följde och bollen lyfte knappt från marken. Han log uppgivet mot den gamle (76 år och krämpor överallt) mästergolfaren som linkade fram emot honom och tog hand om klubban. Hogan böjde sig ansträngt ner och lade fram en av Frosts träningsbollar, reste sig mödosamt och ställde sig i adressposition och plötsligt såg David Frost den gamle förvandlas mitt framför ögonen till samma figur som i golfboken (och på alla andra bilder). Några waggles och så sa det pang. Bollen ven iväg som ett pistolskott i en bollbana påminnande om ett startande flygplan. Frost trodde inte sina ögon. Ännu mer imponerad blev han när Ben Hogan petade fram en boll till och slog en identisk kopia. ”That body didn´t know any other way to hit a ball”, förklarade David Frost och jag anade att han fortfarande inte fattade hur någon kunde slå med en sådan klubba… ”He is ready for you folks!” Stärkt av mötet med Frost och den härliga ronden på Colonial där lag ”Sverige” fick stryk av ”USA”, fast jag anade att en av våra motståndare var lite slarvig med att lämna bollen orörd i ruffen, så infann vi oss morgonen därpå, Charlotte fräsch som vanligt och jag själv iförd nyinköpt skjorta, på exportchefens kontor för ännu ett försök till möte. Klockan kvart i tio ringde telefonen: ”Hmm, yes, mm okey right”, lät det, och Robert (vi hade blivit riktigt goda vänner med exportchefen nu) lade på luren och sade orden som jag aldrig i mitt liv kommer att glömma: ”He is ready for you folks!” 20 Jag tittade på klockan, den var bara kvart i och jag kände mig med ens helt oförberedd. Vi skulle ju inte träffa honom förrän klockan 10. Nu fanns ingen återvändo. Vi gick ur kontoret och ut i labyrintgångarna och passerade olika verkstäder och rum, men ingen Ben Hogan. Så kom vi till en sorts sekretariat där en receptionist med blåaktigt hår välkomnade oss hjärtligt. Hon berättade att hon jobbat för Mr Hogan sedan 1954. ”Jag trivs så bra här. Vi är flera som varit med sedan starten”. Vi småpratade lite och märkte knappast att en dörr hade öppnats snett bakom oss. Jag vände på huvudet och … där … stod … BEN HOGAN … livs levande. Han gick fram emot oss och vi gick fram emot honom. Jag sträckte fram handen för att hälsa men han gick rakt förbi den och hälsade på Charlotte först. Sedan vände han sig till mig och hälsade välkommen och bad oss komma in till hans kontor. Han gick före och vi följde efter. Det var ett ganska stort rum med klubbhuvuden från olika modeller snyggt placerade i upplysta öppna montrar längs den ena långväggen. Jag tror att väggarna hade träpanel. På det stora skrivbordet bakom vilket Mr Hogan hade kommit låg fyra nummer av tidningen Svensk Golf uppslagna. ”You seem to know more about me than myself” Han hade vänt upp sidorna där mitt namn framgick som författare av artiklarna. Med en nick från honom satte vi oss ner och jag minns att han liksom väntade att vi skulle sätta oss först. Med en svepande armrörelse över skrivbordet sade han att han inte kunde fatta att man i Sverige, ett land så långt bort, gjorde så mycket väsen och kunde så mycket om en man som lagt klubborna på hyllan nästan trettio år tidigare. ”You seem to know more about me than myself”, sade Mr Hogan skrattande och fick mig att känna mig väldigt avslappnad och trygg (jag kan inte tala för Charlotte och Robert). Innan mötet hade jag bestämt mig för att framföra hur mycket jag själv och många av mina prokollegor beundrade Ben Hogan. Min tränare från juniortiden, Bob Beattie, hade faktiskt sett Hogan. Han berättade om en clinic där Ben Hogan startat med wedgar och slagit klubba för klubba genom setet och kommit till järnfyran. Första bollen med den klubban landade på en väg som korsade övningsfältet. Nästa boll landade också på vägen. Någon i publiken frågade då: ”Mr Hogan, hur långt slår du järnfyran?” Hogan, utan att titta upp svarade: ”165, 166”. Mannen i publiken replikerade: ”Jaha, går den mellan 165 och 166 yards?” Hogan avbröt förberedelsen inför sitt nästa slag och svarade: ”Nej, den första bollen slog jag 165 yards och den andra slog jag 166 yards.” Bob Beattie glömde aldrig innebörden av detta, men han trodde inte att mannen i publiken fattat klokheten i vad Hogan just sagt.