Årsskrift 2019 1
Michael Kennedy var pro på Hovås och kompis med B
eattie. Han hade sett Hogan på Wentworth 1956 där Hogan i par med Sam Snead hade vunnit Canada Cup, sedermera World Cup. På en par 4 på första nio satt flaggan uppe på tredje avsatsen. Spelare efter spelare gick bet på att få bollen nära hålet. Med de långa järnen stannade inte bollen och med en kortare klubba nådde man inte rätt platå. Så kom Hogan-Snead till hålet. Snead tog en femma och var så när uppe, men bollen stannade på andra avsatsen. Hogan stod och tittade intensivt i fjärran, tog sen en fyra och bollen fräste iväg i en låg bollbana, landade på den översta platån och stoppade direkt som mot en osynlig vägg. Publiken häpnade. Ingen hade sett en boll stanna så där på hela dagen. Kennedy har aldrig glömt det slaget. ”I´m looking for a good writer” Jag hade som sagt tänkt framföra den oerhörda betydelse Hogan haft för golfen och den oöverträffade inspiration vi golfare fått och får av hans osannolika golfkarriär, för att inte tala om boken The Modern Fundamentals of Golf. Av detta blev nog inte mycket. Apropå min artikelserie berättade Mr Hogan att han hade börjat fundera på att ge ut sin självbiografi. ”And I´m looking for a good writer”, sade han och fäste blicken rakt in i mina ögon. Har ni hört talas om ögonblick som varit livsavgörande eller som på något sätt ändrat en människas framtid, så kändes detta som ett av flera där jag fegat ur. I en sekund svindlade det till i huvudet innan jag hann slå bort drömmarna för att istället försöka föreslå någon författare eller journalist som i mitt tycke var en bra golfskribent. (Jag är ju en klubbpro, som har råkat skriva några artiklar om ett lätt ämne, tänkte jag där jag satt. Det är stor skillnad på mig och på en professionell skribent, som dagligen måste producera läsbar text om vad som helst.) Jimmy Demarets läsvärda bok om sin vän och spelpartner Ben Hogan. Utgiven 1954. ”Charles Price skriver bra tycker jag”, replikerade jag, och därmed var ögonblicket borta. Jag borde ha anmält mig villig att försöka, men jag hade inte självförtroende, eller så var jag självkritisk nog att unna Ben Hogan en riktig författare som skulle kunna göra honom mera rättvisa. Vi talade lite om böcker och Mr Hogan berättade att hans gode vän Jimmy Demaret gjort en bok på 50-talet som hette My Partner, Ben Hogan. ”I förra veckan fick jag faktiskt ett telefonsamtal från Champions Golf Club i Houston”, fortsatte Hogan. ”Man höll på att ställa i ordning ett slags golfmuseum där till minne av Demaret och nu undrade de om jag kunde skicka ner boken, för de hade inte själva lyckats få tag på den. ’Visst’, svarade jag men hur jag än letade så hade jag inte heller den boken kvar, så jag fick ringa tillbaka och beklaga”, fortsatte Mr Hogan. ”Den har jag hemma”, avbröt jag. ”Jag skickar över den till dig så fort jag kommer hem.” En otroligt ödmjuk människa Det som frapperade mig mest i samtalet var hur mycket Ben Hogan fick oss att känna oss betydelsefulla och hur mycket han lyssnade på vad vi sade. Det fanns ingen chans att visa honom den vördnad man kände, för hur vi än samtalade var det som om han befann sig närmast golvet. Han gjorde aldrig minsta antydan att vara förmer. Otroligt jordnära. När vi kom in på mål och ambitioner lät han oss veta att ett av hans mål, förutom att sätta mat på bordet, hade varit att bli antagen som medlem i en golfklubb. 21