Årsskrift 2019 1
Det blev han också så småningom. Klubben heter Sh
ady Oaks. Där åt han sin lunch varje dag efter morgonpasset på jobbet ända fram till mitten av 1990-talet då han inte kunde ta sig dit längre för egen maskin. Vi nämnde att vi gått igenom fabriken och sett klubbtillverkningen. Mr Hogan berättade då länge om hur han som liten pojke hade varit med sin pappa i smedjan och sedan som ung assistent på en golfklubb fått sätta ihop klubbor till medlemmarna. Klubbhuvudena var gjorda i Skottland och skaften, ja på några stod det Sandvik mindes han. ”Sandviken”, inflikade jag. ”Det är ett svenskt bolag i stålbranschen.” Naturligtvis hade Ben Hogan kollat in detta och nämnde det nog bara för att peppa oss, men det fattade jag inget av just då. Träklubborna kom som råämnen och det var en lång arbetsprocess ute i verkstaden innan en klubba var färdig att levereras. Då på 1930-talet var verkstadsytan 90 procent och shopytan 10 procent av prons utrymme. Nu är det tvärtom. ”And then I played a little bit”, var orden som Mr Hogan sammanfattade sin tävlingskarriär, för att därefter fortsätta tråden som klubbtillverkare, nu i företaget Ben Hogan Companys namn. ”Jag har lärt upp varenda medarbetare i fabriken på varje arbetsmoment. Skulle de gå i strejk eller sluta i morgon, hade jag fortsatt själv.” Det var inte utan stolthet han omnämnde sina anställda. Personalens beundran för Mr Hogan Vid våra besök i fabriken dagarna före mötet slogs jag av personalens mjuka ton och deras nästan synliga tillgivenhet och beundran för Mr Hogan. Det var hans bild som hängde i hörnet och inte någon glättig kalenderflickas. De flesta hade jobbat med Hogan Company så länge de kunde minnas. Några från starten 1953 då Ben Hogan hade vägrat leverera sin första, redan sålda, omgång klubbor. Han hade underkänt alla klubborna och förbjudit att de kom ut någonstans. ”Sätter jag mitt namn på klubban då ska det vara en klubba jag själv vill spela med.” Hogan hade förstört hela produktionen så att hans affärspartner inte skulle kunna mygla ut dem ändå. Det blev en dyr affär som kostade Ben Hogans alla besparingar men höll namnet obefläckat. ”Snart fick jag hjälp att starta om igen på egen hand och förhoppningsvis ska vi fortsätta utvecklas.” 22 Från vårt samtal minns jag hans kommentar: “If we don´t do our best today and every day we will be out of work tomorrow.” För Hogan fanns tydligen ingen skillnad på att tillverka klubbor eller att slå golfslag. Enbart det bästa var gott nog. Jag var i ärlighetens namn först och främst nyfiken på hur man kunde bli en bättre golfare så jag försökte få in samtalet mer på själva spelet och minns en fråga jag ställde till honom om just detta. Han svarade ganska direkt med en motfråga: ”Have you ever gone hungry for three days?” Sanningsenligt svarade jag att jag aldrig gjort det. Hungrig har man ju varit, men han menar nog att vara utan mat tänkte jag, lite överraskad av en sådan fråga, och Mr Hogan fortsatte: ”I have.” Han förklarade att han varit tvungen att producera resultat för att överleva. ”Det är så jag lärde mig spela något sånär. Jag hade inget val. Jag fick inte fortsätta jobba som caddie på Glen Garden så jag fick öva på andra ställen tills jag fick jobb hos en pro som 17-åring.” Han letade i minnet och fick så småningom fram namnet Ted Longworth. Han beskrev banornas kondition på den tiden och mitt i en mening frågade han: ”Vem gör nya banor hos er i Sverige? Är det amerikaner eller bygger ni egna banor?” Jag svarade att hos oss finns golfarkitekter från både Sverige, Storbritannien och USA som ritar banor. Intresset ökar ständigt så runt storstäderna är det årslånga köer att bli medlem någonstans i närheten av sitt hem. Jag berättade att vi inte har public courses på samma sätt som i USA och det beklagade han sig över. ”Don´t let the Americans build your courses, they will be too expensive for ordinary people!” Han fortsatte med att beskriva hur man bygger banor i USA och säljer marken till boende runt omkring i ett mönster som automatiskt pressar upp markpriset. Han mindes banorna och människorna runt Dundee i Skottland och hur naturligt och anspråkslöst golfen spelades där. ”Jag älskar golf sedan jag var liten och vill inget hellre än att så många som möjligt ska kunna få pröva på det spel som har gett mig så mycket”, sade den 76-årige mannen med en sådan intensitet att det kändes som om han coachade oss och samtidigt ville skydda oss från att allt som ser flott ut inte alltid är det bästa. Vi hade nu suttit inne hos Mr Hogan i minst 20–25 minuter och jag tror inte att jag ens för en sekund släppte blicken från hans ögon. Jag var helt uppslukad av hans närvaro. I slutet av vårt möte tittade en ung, kanske 25-årig flicka in genom dörren och vinkade lite och vi alla reste oss för att avsluta och tacka för mötet. Mr Ho