Årsskrift 2019 1
gan önskade oss en fortsatt trevlig vistelse. ”Om
det är något ni önskar, så hjälper vi till med allt”. Och framför allt: ”Please do come back, we´d love to see you here again! Soon!” I dörröppningen mötte vi flickan som bara ville in snabbt och tacka Mr Hogan för all hjälp hon fått av honom dagen innan. Hon skulle spela en LPGA tourtävling och blev på måndagen bestulen sina klubbor som låg i bilen. Hoganspelare som hon var ringde hon direkt till Hogan Company och Ben Hogan själv såg till att hon snabbt fick rätt grejor. Detta förklarade varför han fått förhinder dagen före. Väl utanför kontoret på väg bort till Roberts rum frågade jag Charlotte vad hon tyckte om det som hänt: ”Så oamerikansk han verkade, det var som om han kom från vår sida av Atlanten”, förklarade hon. Jag var glad att hon gillade honom för hon tyckte nog innan mötet att jag gjort en väl stor affär av att träffa en gammal man med rykte om sig att vara ganska tvär och fåordig. Han visade sig helt enkelt vara normal. Utan de minsta ambitioner att ta plats eller synas i rampljuset, trots sina framgångar på golfbanan. Det var kanske det som journalisterna aldrig förstod. ”Desire and need” Jag minns fortfarande min fråga om hur man blir bra, och den motfråga jag då fick av Mr Hogan. Jim Awtrey, vd för Hogan Company, Robert, Charlotte och jag avnjöt samma kväll en minnesrik middag på Colonial Golf Club. Jim hade fått ett något klarare svar på samma fråga någon tid innan vårt möte. Då hade Mr Hogan svarat: ”Two things. Desire and need.” Det första är själva passionen, men hur mycket man är benägen att arbeta och kämpa för att nå sitt mål beror i sista hand på hur mycket man behöver nå det. Hogan hade nämnt Trevino som en person som ”really needed to succeed”, medan Greg Norman, den tidens världsetta, hade viljan men inte riktigt behovet. Dagen efter hemkomsten skickade jag över boken My partner, Ben Hogan till Mr Hogan och förhoppningsvis sände han den vidare till Jimmy Demarets museum. Jag har sedan dess åter fått ett exemplar av boken. Det var Mike Kennedy som hörde min story och snabbt sände mig ännu ett ex. Jag har inte reflekterat över Mikes generositet som något annat än vanlig välvilja. Kennedy, Bob Beattie, Bruce Grafton, John Hewitt och John Cockin var de första golfarna som antydde att det fanns ännu en dimension Gunnar glömde kameran vid besöket i Fort Worth men fick i alla fall en skriftlig hälsning med sig hem. i spelet än jag dittills anat. Utan dem hade jag kanske aldrig… Jag står i evig tacksamhetsskuld. Cirkeln sluts Avslutningsvis vill jag bara nämna att en cirkel i mitt golfliv slöts i december 2018 på kullarna ovanför regementet i Halmstad. Vår dotter Emma gör sin värnpliktstjänstgöring där. Vi föräldrar var inbjudna att bevista den så kallade ”Soldaterinran”. Denna ceremoni innebär att man efter grundutbildningen godtas som soldat genom att svära trohet till konungen och riket. Här på dessa ängar spelade min farfar alltså golf en gång i tiden, för sisådär 88 år sedan. Med samma mashie som jag och mina systrar Ingrid och Karin använde för våra första golfslag. Den var den bästa klubban i farfars set (klubbor märkta Whitney, Halmstads första pro). Nu stod barnbarnsbarnet Emma där i stram givakt med sin pluton på gräset där torvorna fordom rykte. Still digging it out of the dirt … GUNNAR MUELLER Gunnar Mueller på Falsterbostranden 1990. 23 FOTO: GOLF DIGEST