Årsskrift 2019 1
ZACKES HÖRNA G öran Zachrisson är Sveriges mest e
rfarna golfjournalist. Han har varit medlem i Svenska Golfhistoriska Sällskapet nästan sedan starten och utsågs till hedersmedlem vid årsmötet på Hovås 2018. Här skriver han för första gången i vår Årsskrift. En betraktelse om golfjournalistik och golfhistorik. Vi journalister måste också bidra Att bygga golfhistorisk forskning på vad journalister skriver eller uttrycker kan synas riskabelt, som byggde någon ett hus på gungfly. Men samtidigt är många av grunderna för golfhistorien baserade på just vad golfskribenter har lämnat ifrån sig. Det är oundvikligt, för innan några radio- eller tv-sändningar kunde produceras var det tidningarna som stod för informationen. Själv började jag med reportage och berättelser innan de blev elektroniska, om uttrycket tillåts. Jag tycker faktiskt fortfarande att det var bättre förr, då framförallt mästerskapen kunde bevakas tack vare en osjälvisk och nära kontakt journalister emellan. 42 Allt som hänt, allt som någon golfskribent eller fotograf uppfattat ute på banan, fördes tillbaka till presstältet. Om det inte hade blåst bort, vilket hände ibland, så var det i presstältet vi journalister kunde koncentrera skeendet. Vi möttes till måltiderna och alla sidor av spelet diskuterades. En golfskribent för 50–60 år sedan var utomordentligt kunnig och nyfiken, för vi rörde oss hela tiden på okända områden. Jag menar inte bara golfbanor och gräs, utan om allt vad R&A kunde hitta på. Och om nyheter inom golfhistorien, om svingteknik, nya klubbor och bollar, och givetvis om hur man bygger och sköter en golfbana samt reglerna. År 1938 bildades The Association of Golf Writers av den mycket versatile Bernard Darwin, en mänsklig universalnyckel inom spelet. Han hade varit semifinalist i British Amateur, spelat Walker Cup och dessutom varit Captain för R&A. Han skrev för The Times, Country Life och Golf Illustrated och citerades i en mängd andra utgåvor. Utbildad på Cambridge, där han också verkade som Captain för golflaget, fascinerades han även av dåtidens stora boxare och de tyngsta kriminella elementen, som han också skrev om. De stora skurkarna blev en passion för Bernard Darwin, men för egen del hamnade jag en gång också med en barnbok han skrivit, en av de mest humoristiska och kärleksfulla berättelser jag läst. Jag grät. En annan gång, på väg till Aberdovey i Wales, åtföljdes jag av Darwins egen beskrivning av en resa över kullarna ner till den klubb som lockade honom mest av alla, Aberdovey Golf Club. Han nämnde att man där redan introducerat tekniken att stötta hålkanterna, kanske med blomkrukor eller konservburkar av plåt? Och så grät jag ännu en gång efter att ha läst vad han skrivit. Till dig, Georg Kittel, du gör ett fint jobb, du och de dina i Golfhistoriska Sällskapet. Men vi journalister måste också bidra. Jag ställer gärna upp om jag orkar och hinner, och jag har en skyldighet, för jag har också varit President of The Association of Golf Writers. Och vi har fler golfskribenter i Sverige. Det viktigaste är att vi skribenter ses, så att vi inte slarvar med golfhistorien. GÖRAN ZACHRISSON Bernard Darwin (1876–1961), sonson till Charles Darwin, var golfjournalist och författare med många strängar på sin lyra. Porträttet är från 1926. FOTO: RONNY KARLSSON FOTO: COMPLIMENTS OF DORMY HOUSE PRESS