Årsskrift 2002 1
Årsskrift 2002 Sida 2
Årsskrift 2002 Sida 3
Årsskrift 2002 Sida 4
Årsskrift 2002 Sida 5
Årsskrift 2002 Sida 6
Årsskrift 2002 Sida 7
Årsskrift 2002 Sida 8
Årsskrift 2002 Sida 9
Årsskrift 2002 Sida 10
Årsskrift 2002 Sida 11
Årsskrift 2002 Sida 12
Årsskrift 2002 Sida 13
Årsskrift 2002 Sida 14
Årsskrift 2002 Sida 15
Årsskrift 2002 Sida 16
Årsskrift 2002 Sida 17
Årsskrift 2002 Sida 18
Årsskrift 2002 Sida 19
Årsskrift 2002 Sida 20
Årsskrift 2002 Sida 21
Årsskrift 2002 Sida 22
Årsskrift 2002 Sida 23
Årsskrift 2002 Sida 24
Årsskrift 2002 Sida 25
Årsskrift 2002 Sida 26
Årsskrift 2002 Sida 27
Årsskrift 2002 Sida 28
Årsskrift 2002 Sida 29
Årsskrift 2002 Sida 30 stången som markerade hålet
. Om en boll hamnade inom detta område, men längre än en meter från flaggan, lade man till två slag för puttning. Om man hamnade inom en radie aven meter, lade man bara till ett slag för puttning. På fairways användes vinterregler, d.v.s. man fick förbättra läget, dock inte närmare hålet. Fairways utmärktes på ömse sidor med vitmålade stenar: 150,200 och 250 yards. Gränsen bestod av den tänkta förbindelselinjen mellan stenarna. Utanför fairways måste bollen spelas utan lägesförbättring. ågra veckor efter hemkomsten efter en resa med spel i Ravalpindi (browns) och Peshawar (gräsgreener) lyckades jag få till stånd det första golfmötet sedan kung Amanullas tid. Ett tjugotal intresserade samlades i vårt hem. Vi beslöt att en klubb skulle startas och att vi skulle samlas i det gamla klubbhuset nästa fredag. Dessutom valdes en interimsstyrelse, i vilken jag blev ordförande. För att styrelsemedlemmarna skulle ha någonting mer att titta på än de rödvita mätstängerna och stenarna som utmärkte fairways, lät ingenjör Seraj, som var chef för Kabuls stadsplanering, sina medarbetare bygga en "brown" för nionde hålet och en plattform för första hålets utslag. Genom detta blev det första mötet i klubbhuset och inspektionen av banan en succe. Jag hade skrivit ihop provisoriska stadgar, som godkändes av medlemmarna, liksom den föreslagna medlemsavgiften. Beslut fattades om brownernas storlek, blandningsförhållandet mellan sand och olja, liksom andra detaljer beträffande banan. Vidare beslöts att ingenjör Seraj skulle tala med en av sina kusiner, en prins, som var chef för området, för att få officiellt tillstånd att använda marken. Som banchef blev han vidare ansvarig för färdigställande av browner och utslagsplattformar, liksom flaggor, flaggstänger och hål. De sistnämnda bestod av cylindrar från skrotade bilmotorer, och nederändan på flaggstängerna utgjordes av kolvar från dessa, som därför passade utmärkt. Ingenjör Seraj, som spelat mycket golf i USA, bl.a. med Ben Hogan, såg väl till att banan blev byggd som planerat, och att den uppfyllde alla regler och krav. Till sist fastställdes en tidpunkt för invig- 30 ning av bana och klubbhus, samt att denna skulle firas med en 9-håls slagtävling utan handicap. Så kom golfen igång i Afghanistan. Golfklubben blev populär bland medlemmarna i diplomatkåren och biståndspersonalen. Tyvärr hade vi inte många afghanska medlemmar. Vid nästa styrelseval övertog min golfkompis Esmatulla presidentskapet, och jag fortsatte som vice president och chef för tävlings- och handicapkommitteerna. Jag gjorde mitt bästa att bokföra alla scorer och se till att handicapen var så rättvisa som möjligt. Vi hade många roliga tävlingar, som t.ex. en ec1ectictävling som fortgick i flera månader. Klubbrnästerskapet spelades alltid som 72 håls slagtävling scratch. Däremellan spelades om olika pokaler, handicap såväl som scratch. Vad caddies beträffar, samlades snart en grupp av pojkar från de intilliggande byarna, som snabbt lärde sig golfetiketten och att hålla reda på vart bollarna tog vägen. Som lärare fungerade klubbhusvakten och hans far, som bägge varit caddies under kung Amanullas tid på trettiotalet, och som gladde sig mycket åt att man hade börjat att spela golf igen. Vad betalning beträffar, stipulerades kostnaden för 9 såväl som 18 hål som för träning. Som jag tidigare nämnde, bestod medlemmarna mestadels av diplomater och biståndsarbetare. å småningom fick vi medlemmar från alla länder representerade i Kabul. Jag minns speciellt en australiensare som varit cricketmästare men aldrig spelat golf tidigare. Han tränade hårt och lyckades så småningom få ett lågt handicap. En annan ovanlig medlem var en rysk boxare, bronsmedaljör vid OS i Helsingfors, som blev medlem på grund av "sitt intresse för golf'. Så länge som jag var kvar lyckades han inte uppnå den spelstandard som förmodligen han eller hans ambassad eftersträvade. Jag trivdes väldigt bra i landet och mina minnen är mestadels trevliga. Årsmötet 1962 blev för mig en stor överraskning. Mitt femte år i Kabul led mot sitt slut, och några månader tidigare hade jag blivit erbjuden att först planera och därefter leda verksamheten vid ett flygutbildningscenter i Nigeria. Jag hade tackat ja, och höll som bäst på att packa för att kunna resa i januari, 1963. Detta var alltså mitt sista årsmöte.
Årsskrift 2002 Sida 31
Årsskrift 2002 Sida 32
Årsskrift 2002 Sida 33
Årsskrift 2002 Sida 34
Årsskrift 2002 Sida 35
Årsskrift 2002 Sida 36
Årsskrift 2002 Sida 47
Årsskrift 2002 Sida 48