Omtanke 1
känslomässiga behov som personen själv inte har f
ått tillgodosedda. Då utvecklar personen ett mönster för att försöka behålla kontrollen. – Alla har vi ett mönster. Man kan tycka att man har haft en okej barndom, men alltid finns det något som har bidragit till hur vi lever idag. Själv hade jag en känslomässigt frånvarande mamma. Jag kunde komma till henne och vara ledsen och hon sade åt mig att sluta grina och gå in på mitt rum. Jag fick inte vara sårbar och det gjorde att jag inte bad andra om hjälp, berättar Lena. Nummer två är sensationslystnad. Det är vanligt att våldsutsatta kvinnor återkommande får stimulans av starka upplevelser och känslodraman. Tredje kärnberoendet är behovet av trygghet, till och med en falsk trygghet. Det är det svåraste beroendet att bryta, enligt Lena. Fjärde punkten är lidande. Det är det starkaste beroendet som ofta är knutet till den offerroll man är van att ha. – Man tycker inte att man är värd något och tillåter sig inte att delta i livet. »Äntligen förstod jag att jag inte var dum i huvudet« Man kanske har växt upp med den rollen av att vara utsatt. När kvinnan blir medveten om vad hon har vuxit upp med som har styrt henne i hela livet så blir det som ett uppvaknande. Hon förstår att hon inte själv bär skulden. LENA TYCKER ATT andra skyddade boenden mest brukar fokusera på yttre faktorer som besöksförbud, sekretessmarkering eller skyddad identitet. Hon berättar om en kvinna som hade varit på fem skyddade boenden innan hon kom till Rosen, men aldrig hade fått hjälp med trauma. – Man måste jobba med helheten. Jag kan se min röda tråd idag. Jag har sökt mig till män som har varit känslomässigt frånvarande så att jag har behövt jaga något jag aldrig skulle komma att få, lika som jag gjorde med min mamma. Många kvinnor som kommer till Rosen har stora problem med psykisk ohälsa ef28 | www.ssil.se Kvinnorna får även stöd och uppmuntran av varandra. ter att ha varit fysiskt och psykiskt utsatta för våld. Många kommer från psykiatrin och har där fått olika diagnoser, som borderline och adhd. Linda är en av kvinnorna på Rosen som hade flera diagnoser och var tungt medicinerad när hon kom. Hon hade panikångest, PTSD, psykoser. Nu har blivit av med nästan alla diagnoser och mediciner. – Jag är evigt tacksam. Det finns ett ljus. Tidigare gick jag på öppenvård under fem år och det enda de fokuserade på var drogtesterna, berättar Linda. Hunden Morris, som också är med i samtalsrummet, lägger sig till rätta på en stol och blundar nöjt. Det är Lenas hund och han är alltid med henne på Rosen. Han har en egen stol i stora samtalsrummet och gör det lättare för kvinnorna att berätta. NATASHA GÅR PÅ eftervård efter att ha bott på Rosen i 13 månader. Hon berättar att behandlingen har varit jätteviktig för henne och att Lena var räddningen för henne när hon i princip hade gett upp efter att hennes dotter hade blivit tagen ifrån henne. – Jag trodde mitt problem var alkoholen och drogerna, men det går mycket djupare än så. Jag hade inte förstått mönstret. Jag var fyra år när jag var med om mitt första sexuella övergrepp och blev placerad i fosterhem som femåring. Jag började med alkohol tidigt och umgicks med äldre män. Det var mycket gap, skrik och oreda, vilket kändes som hemma. Mitt självvärde var inte högre. Våldet eskalerade och jag blev också utsatt för en gruppvåldtäkt. Nu har jag fått tillbaka min dotter. Att komma till Rosen är det bästa jag har gjort. Susanna bor på Rosen sedan nio månader och planerar också att gå på eftervård. Hon Lena Stenberg. berättar om ett välordnat liv med eget företag, radhus och bil. Men äldsta sonen begick ett övergrepp på ett syskon och hennes man missbrukade amfetamin. De förlorade barnen och blev vräkta. – Jag gick in i nya relationer, men hade ingen självkänsla alls. Jag tyckte inte att jag var värd någonting och hatade mig själv eftersom jag tog på mig skulden för det som hade hänt. Jag hade panikångest när jag kom hit, men behandlingen har gjort att jag har börjat tycka om mig själv och nu ska jag få kolla på en egen lägenhet, berättar Susanna. LENA TYCKER ATT det är viktigt att klienternas upplevelser lyfts fram. Hon brukar alltid ta med sig någon av kvinnorna när hon är ute och föreläser och de får berätta sin historia. De får en sådan fin respons av publiken och de växer av att få dela med sig. – Den sista som märker förändringen är kvinnan själv. När de skrivs in här brukar jag säga att de kommer att testa mig, vara utagerande och våldsamma. De kommer att kalla mig för både det ena och det andra. Sedan förklarar jag att jag inte kommer att backa när det händer. Jag står kvar och jag dömer inte. En av kvinnorna minns hur det var att bli bemött på det viset. – Det var ingen som hade reagerat så tidigare. Jag har aldrig träffat någon som Lena, säger hon med äkta värme.