Bumsen 1
RESEBERÄTTELSE AUTOZUG, STELVIOPASSET OCH EN KALL
ÖL MONACO TUR & RETUR ELLER HUR MAN VET ATT DET ÄR BRA KNUFF I EN TRIUMPH. Peter berättar här om när han tog med sig sina polare på en resa till Monaco. Valet av polare kanske inte drog ner glädjen så mycket som deras val av märke att åka på. Ibland är det tur, för polarna, att man gillar att putta. TEXT OCH FOTO: PETER WELINDER N 30 er till Hamburg och Autozug var en sedvanlig transportsträcka med farthållaren inkopplad. Efter incheckning stod vi och småpratade med andra resenärer när stinsen dök upp som gubben i lådan. Med visselpipa och en stämma som skulle få en armésergeant att backa förkunnade han att det var dags för ombordkörning på tåget och det nu! –SCHNELL!!! Alla kastade sig upp på cyklarna och vevaxlar började snurra. Utom på en cykel. Mikaels Triumph Sprint vägrade starta och ett rasslande mekaniskt oljud hördes från startmotorn. Den vägrade att starta, den förblev död. Triumphen Autozug är en upplevelse i sig. Först kör du igenom ett köpcentrum innan du kommer fram till vagnarna. Max tilllåtna höjd på vagnen är 156 centimeter. Hemma mätte jag höjden till 153! Platt på tanken och vingla in på vagnen. Det var en prestation utöver det vanliga att balansera en K 1200 LT på över 400 kilo i kryphastighet på ojämnt underlag och samtidigt ha öronen i höjd med handtagen. Försökte jag titta upp så hade jag ett märke i hjälmen när den slog i taket. Till slut stod vi alla på plats och personalen började surra våra dyrgripar. När vi stuvat in oss och all packning i en ekonomihytt stor som ett par IKEA-garderober så korkade vi upp några öl och började fundera på hur vi ska lösa problemet med Triumphen. När cyklarna rullat av tåget nästa morgon så tänkte vi prova att springa igång Trajan. Det lät trots allt som det var startmotorn som krånglade och inte själva motorn. I 25 graders värme sprang vi som dårar fram och tillbaka med Triumphen med en motor som hickade och hostade. Plötsligt vrålade motorn igång, Mikael vrålade av lycka. Vi andra lät som en gäng säckpipor av utmattning. Detta innebar att en lycklig Mikael kunde köra sin egen cykel på semestern. Vi andra insåg förtvivlat att vi skulle få äran att springa igång den engelska juvelen varje gång vi stannat under de följande åtta dagarna! Nu var vi på rull och alla bekymmer