Nöjesnytt Jönköping 1
Maria Lundqvist, en av landets mest folkkära skåd
espelare, ständigt synlig på teaterscenen och på filmduken, åker ut på turné med sin egenskrivna föreställning Om Att Våga Flyga. Den 28 mars kommer hon till Kulturhuset Spira. maria lundqvist Få svenska skådespelare har genom åren visat upp en sådan bredd som Maria Lundqvist. Han har berikat oss med oförglömliga prestationer inte bara på teaterscener, i filmoch tv-sammanhang och på krogscener, utan även i musikaler och julshower. Hon har blandat stora som små sammanhang, och kan lika gärna ses tillsammans med en symfoniorkester, eller storband som med ett ensamt piano. Med sitt alldeles unika tilltal har hon som få förmågan att blanda komik och allvar på ett sätt att det är omöjligt att inte bli berörd. Och då har vi inte ens nämnt karaktären Sally, den klassiska tvkaraktären som haft en speciell plats i svenska hjärtan sedan hon först syntes 1999. Med föreställningen Om Att Våga Flyga sätter hon på många sätt hela sin livsgärning på sin spets. Med tvära kast och mycket musik ställer hon frågor och luftar tankar om att våga och vilja flyga, om att våga bryta normer och tänja gränser. –Det är hjärta, det är tanke och det är mycket känsla. Jag märker på publiken att det finns ett enormt behov av att se saker som ruskar tag i en på ett bra sätt, som stärker mod i att våga ta nya beslut i sitt liv. Att våga ställa sig själv frågan vem man är och vart man är på väg. Det är de frågorna jag ställer mig själv i föreställningen, berättar Maria på telefon för Nöjesnytt. Föreställningen handlar mycket om att våga blotta sig. Är det inte det det handlar om i ett yrke där man hela tiden blir bedömd för det man gör? –Jo, men det är en risk jag tar hela tiden och det är ju den risken jag tar betalt för, rent krasst. Om jag skulle stå på scen utan att blotta mig skulle jag känna att jag rånade folk på pengar. Jag tror att vi behöver ha konstnärer, skådespelare och musiker som blottar sig och det som dom är där för att blotta. Föreställningen är ett resultat av många års nerdimp i olika konstellationer, föreställningar och föreläsningar, och en massa favorittexter jag haft med mig genom åren. Och faktum är att jag får kickar av att vara på den nyfikna sidan, av att inte ”play ut safe”. Föreställningen handlar mycket om det, att våga testa en ny färg, en ny stig. Gräset kan visst vara grönare på andra sidan, och om det inte är det vore det ju jävligt dumt att åtminstone inte prova, eller hur? Man kan gå dit och kolla. Den livsfilosofin har jag nog alltid haft. Tycker du att det stämmer som alla säger, att ju äldre man blir desto mindre bryr man sig om vad folk tycker? –Jag har nog i hela mitt liv försökt skita i vad folk tycker. Men jag märker det nog mer på min omgivning. Det är inte så många som höjer på ögonbrynen numera när jag säger att det här skulle jag vilja göra. Men om jag sagt det för 25 år sedan hade det nog varit mer skeptiska kommentarer. En kvinna som kliver in som är närmare 60, de förväntas man lyssna på en stund. Men jag är livrädd för den stunden när man har överseende med vad jag tycker, när man inte riktigt tar det jag säger på allvar. Sally är naturligtvis med i föreställningen. Du skapade henne för över 20 år sedan, men hon verkar ha något väldigt tidlöst över sig, som tilltalar alla generationer? –Ja, hon får vara med och göra en frigörande balett för att göra plats till att våga flyga (skratt). Jag älskar Sally, hon klev in i mitt liv efter att jag blivit tillfrågad under många år att göra en komediserie. Jag fick inspiration från min teaterpappa Magnus Mankan Nilsson om den här karaktären som var oskuld som bodde hemma hos sin pappa som var skomakare. Att hon skulle ha som syssla att gå in skor var en bra ingång till den fysiska komiken som jag ville utforska. Hon har förföljt mig sedan dess och det är underbart att ha en sån karaktär att gå till. Ibland tänker jag att jag hållit på med henne för länge, men samtidigt har hon utvecklats med mig och hon säger nya saker idag. Hon är mycket närmre människor idag, ännu mer nyfiken och hon kliver rakt in i alla sammanhang utan tveksamhet. Vi har vuxit upp ihop och hon triggar mig och får mig att känna att ”vad fan gjorde hon med mig idag?”. Hon är en öppning för mig att fortsätta var totalt gränslös, nyfiken och beträda de här stigarna som jag annars lätt skulle välja bort. Den dagen jag inte personligen blir sedd kan jag alltid ta på mig glasögonen och Sally-peruken (skratt). Och så har du med dig din sambo Kristoffer Hellström på scen. Finns det någon symbolik i den gesten? –Kristoffer är den absoluta pådrivaren till den här föreställningen och mitt villkor för att göra den var att han skulle vara med. Han är grundtanken, känslan och stödet, plus det bokstavligt fysiska stödet i och med att vi gör allting själva. Sen är han ju skådespelare och en fantastisk sångare. Symboliken ligger dels i att han är en representant för ”mannen”, dels kommer han in mot slutet när det faktiskt handlar om vårt möte, även om det inte sägs rakt ut i föreställningen. Det var väldigt mycket turbulens när vi träffades, väldigt mycket skriverier om vår åldersskillnad och många av texterna har en relevans i det. Nu har vi varit tillsammans i tio år och vi har bevisat att vår relation är på riktigt. Just vår åldersskillnad gör att vi attackerar livet på olika sätt och berikar våra liv. Jag märker att människor blir glada av att se att vi jobbar ihop och stöttar varandra både i jobbet och i livet. Det betyder någonting när man pratar om att kliva över gränser och våga släppa taget om något man trodde var givet. Vad skulle du önska att man tar med sig när man går ut från salongen efter föreställningen? –Att publiken känner sig omhuldade av föreställningens budskap, nämligen att det inte finns återvändsgränder, det är bara en möjlighet att hitta nya stigar. Det finns inga stenar som är för stora för att kliva över, man kanske måste ta hjälp, sansa sig, våga vara i smärtan och planera. Att våga öppna den möjlighetstanken att göra det omöjliga möjligt och att våga tänja på sina gränser. Det handlar inte om att man måste flytta till en annan stad eller lämna sin partner – ibland handlar det om att bara våga lägga sig på andra sidan av sängen eller byta julgardiner. Att våga rucka på sina gränser inför sig själv. ■ TEXT: OLA KARLSSON FOTO: PRESSBILD